Ljudet av krossade drömmar

Diametralt motsatt den allmänt vedertagna sanningen att vi förbättrar våra färdigheter och ökar våra kunskaper i takt med att vi blir äldre, löper en annan utvecklingslinje – en linje som dessutom trillar ut i en sjätte dimension: Glömskans kurvatur.

För samtidigt som vi blir bättre på att räkna och skriva, lär oss att Napoleon förlorade vid Waterloo och att pannkakssmet utan ägg är den sämsta sortens pannkakssmet spräcker vi illusion efter illusion om att vi från början var bäst.

Det här smärtar mig mer att berätta än det smärtar dig att läsa, men när jag var liten sprang jag runt i en turkos badrock och sjöng Carolalåtar i ett hopprep. Jag sjöng högre än Carola, snyggare än Carola och mer tonsäkert än Carola. Trodde jag. Början till fallet kom när jag lyssnade på Tracks i P3. Någon intervjuade någon annan om vikten av att ha något som kallades demotejp. Den där demotejpen skulle man skicka till olika skivbolag, få skivkontrakt, bli rik och få tjejer (det slog mig inte då att det där med tjejer effektivt hade gått åt skogen så fort de hade sett morgonrocken och hopprepet). Så jag kopplade in bandspelaren till en gammal bordsmikrofon och spelade in mig själv sjungande ”Främling”. Jag backade bandet, tryckte på play och lyssnade förväntansfullt.

Det tog tjugo sekunder att förvandlas från bäst i världen till en tonal naturkatastrof. Jag slängde bandspelaren i väggen och sprang gråtande till pappa och skrek ”JAG SJUNGER SOM EN GRIS!”.

Så där är det. När jag var femton trodde jag att jag kunde köra bil som en gud. Det kunde jag inte. Jag körde en elverksbil över en kajkant och fick stryk av en skitarg elverksgubbe. När jag var med i sjöscouterna trodde jag att jag kunde segla. Icke. Jag hör till det lilla fåtalet nu levande människor som kan göra en eskimåsväng med en optimistjolle. Ofrivilligt. När de drog upp mig ur havet var jag så rädd att ögonlocken hade krullat hop sig, och jag fick tillbringa ett dygn på sjukhus.

Men det är alltså den där ena kurvan. Den som går diametralt motsatt inlärningskurvan. Jag kallar den utlärningskurvan; kurvan för förlorade färdigheter man aldrig haft, själva DRÖM-kurvan.

Den stora frågan är förstås: Om man aldrig lär sig något på riktigt – är man fortfarande världsbäst på allt då?

Sug på den du. Hårt.

Text: Frippe Granlund