Slut i rutan för i år

Sommaren är slut och det är dags att göra upp räkningen med den. För i år. Den kommer ju tillbaka om en inte alltför avlägsen framtid.

Min sommar har förflutit i språkförbistringens tecken.
Det började redan innan jag hunnit gå på semester. En arg – frustande arg alltså – man kommer gående mot mig på Nygatan. I ett litet snöre drar han en helt uppenbart trasig cykel. Jag har kvällsjobbat och är på väg hem. Klockan är kanske 22.30. Inga problem så långt. Konstaterandena är gjorda, situationen uppenbart klar för mig. Arg man. Trasig cykel i ett snöre. Inga tvivel där.
Han får syn på mig. Ekipaget man-cykel ändrar riktning något för att komma på kollisionskurs med mig. Cykeln skrapar mot asfalten. Mannen muttrar högt så att den tjocka mustaschen fladdrar.
Vi kommer närmare varandra. Avståndet är inte längre än att jag hade kunnat kasta en snöboll på honom.
– Dördröll, skriker han.
Jag nickar, så där som man nickar åt en vagt bekant släkting på en middagsbjudning. Lite halvvänligt, lätt avmätt.
– DÖRDRÖLL, skriker han och fortsätter dra cykeln efter sig.

Vi möts. Han söker kontakt med ögonen och den där hemska mustaschen vinkar åt mig. Jag stannar till.
– God afton, säger jag överdrivet artigt.
– Dördröll, säger mannen avvaktande och pekar på sin cykel med ett svajande pekfinger.
– En cykel, säger jag.
Pekfingret ändrar riktning.
– Dördröll, säger mannen och pekar på snöret.
– Ett snöre, säger jag.
– DÖRDRÖLL, skriker mannen som om jag missat något avgörande.
– Ett jävla snöre, försöker jag.
– Dördröll, säger mannen. Fast rätt nöjt.
Till slut kan jag inte hålla mig längre.
– Varför har du cykeln i ett snöre?
– DÖR-DRÖÖÖÖÖLL, skriker mannen så att mustaschen nästan flyger av, hötter med sitt pekfinger och spottar i marken. Sedan skakar han på huvudet och fortsätter promenaden ned mot Slemmern. ”Skriiiek”, låter det när cykeln ofrivilligt släpas mot asfalten.

Jag vet fortfarande inte vad han ville. En sökning på google ger ”dördröll” noll träffar.
Allra konstigast blev det på en bensinmack precis mellan Tjeckien och Slovakien. Ena halvljuset hade gått sönder. Jag monterade ur den trasiga glödlampan och höll fram den till en stor smutsig karl i blåställ, alldeles uppenbart en bilmekaniker som tillhörde macken.
– Ursäkta, har ni en sådan här att köpa här, frågade jag på svenska sedan det klarlagts att han inte pratade något annat än slovakiska.
– Ahoj, ja bohuzial nerozumiem, svarade mannen (i stort sett) och log glatt.
Jag blev så häpen över att bli vänligt bemött så jag fortsatte diskussionen. Till slut tog mannen, fortfarande mycket vänligt, lampan ur min hand.
– Tack, sade jag.
– Prosim, sade mannen och gav mig en mycket knycklig papperslapp.
– Tack, sade jag.
– Prosim.
– Kan jag få tillbaka min glödlampa nu?
– Ja bohuzial nerozumiem.
– Jaha, tack då.
– Prosim.

Jag förstod ingenting. Jag förstod inte vad det stod på lappen, jag fick uppenbarligen inte tillbaka min glödlampa, och mannen förstod uppenbarligen inte mig.
Jag bytte glödlampa på nästa mack i stället. Där gick det mycket bättre. Men jag har sparat lappen.