Vådan av att använda headset

Det är kanske svårt att tänka sig, men jag har telefonfobi. Jag älskar själva tekniken, hur en massa olika kontaktvägar nästan magiskt kan samsas i en elektronisk pryl inte större än två korslagda snusdosor, men jag gillar inte att prata i dem.

Jag tror jag vet varför. När jag var klar med värnplikten flyttade jag in i en mycket dyster halvrummare i ett ganska risigt miljonprogramsområde på Lidingö. Jag säger halvrummare, för hela ytan var 19 kvadratmeter inklusive badrum och kök. Badrummet var så litet att man fick duscha en kroppsdel i taget, och när man skulle vända något i stekpannan på spisen fick man ta med sig stekpannan in i sovrummet för att få plats med stekspaden.

Det här var på den tiden telefoner och telefonabonnemang såldes av statliga Televerket. Parallellt med statens benvita telefoner kunde man gråimportera telefoner. Jag behövde, av utrymmesskäl, en mycket liten telefon. Jag köpte den på World Import på Sveavägen. Jag fick den i en anonym brun papperskasse.

Väl hemma bestämde jag mig för att bygga om telefonen till ett headset. Då slapp jag hålla i telefonen, och kunde ligga i sängen och prata. Jag lödde ihop telefonen, via några Elfa-sladdar, med ett par hörlurar till en Sony Walkman, och monterade mikrofondelen på änden till ett böjt gem.

Det fungerade. Man slog numret på knappsatsen som var fasttejpad högst upp på hörlursbygeln, och sedan satte man på sig anordningen och pratade.

Den hade bara en defekt.

Hörlursbygeln blev av någon anledning strömförande. Det handlade inte om några stora strömstyrkor, runt fem volt. Men strömmen leddes rakt in i huvudet. Det pillade och kliade, och jag blev överkänslig och fick eksem i hårbottnen.

Värst var det när väntetuten gick fram. Tydligen är strömmen högre då. Ju längre jag fick vänta, desto surare var jag när personen i andra änden slutligen svarade. Dessutom ägnade jag telefonsamtalen åt att stöna av besvären och klia mig i hårbottnen. Det är ingen bra kombination. Speciellt inte när man pratar med myndigheter. Det tog till exempel fem försök innan jag lyckades polisanmäla att min cykel blivit stulen. Att förklara raspandet i luren med att ”jag får elektriska chocker av min telefon”, eller ”all elektricitet i huvudet kliar” när man pratar med en poliskonstapel leder sällan till något vidare resultat.

Det var en hemsk tid i mitt liv. Dessutom var jag fattig och hade inte råd med någon ny lur. Jag var fast i det elektrifierade telefonerandets värld.

Det är det här som lever kvar. Jag håller fortfarande alla telefoner några millimeter från örat, och jag rynkar pannan när det tutar i luren.

Det är vådan av att tillverka sina egna headset. Androm till varnagel.

Text: Frippe Granlund