Varför händer det aldrig?

Jag älskar zombiefilmer. Jag kan inte få nog av dem. Jag har sett Night of the living dead säkert tjugo gånger. Ja, alla Romeros filmer faktiskt. Och nu har tv-serien The walking dead haft premiär på amerikanska kanalen AMC.

Grundstoryn är alltid densamma. En ensam överlevare vaknar upp hemma, på sjukhus eller i något slags bunker och kliver ut i en värld som under natten tagits över av smittspridande, hjärnätande döingar. Överlevare, en man eller kvinna – alltid snygg och alltid hjälplös i början – måste lära sig hantera situationen. Ofta med skjutvapen, ofta alldeles ensam. För det dröjer alltid tjugo minuter in i filmen tills överlevaren träffar en annan överlevare.

Jag har alltid irriterat mig på två saker.

För det första. IMDB listar 126 filmer i Zombie-genren. Själva konceptet med zombier kan inte komma som någon överraskning för överlevaren. Han eller hon måste ha sett åtminstone en film, eller i alla fall hört talas om dem. Jag tror att 90 procent av alla människor i västvärlden vet att det enda sättet att döda en zombie är att skjuta den i huvudet. Gärna med ett ballt vapen. En, säg, Colt Anaconda i kaliber .44 magnum eller en Desert Eagle i .50 action express.

Trots det stapplar de ut i den zombieförhärskande världen utan en aning om vad som har hänt. Det är som om George Romero aldrig hade existerat.

För det andra. Det händer ju aldrig på riktigt! Tänk vad skönt om alla bilköer försvann. Tänk vad härligt att aldrig mer behöva höra Adam Alsings gnälliga röst, aldrig mer behöva se Martin Timell i rutan eller att aldrig mer behöva använda blinkers.
Jag skulle kunna leva precis som jag vill. Jag skulle ha en cowboyhatt, skinnbrallor, en tischa som det står ”ALL MAKT ÅT TENGIL” på, stora pilotglasögon och ett avsågat hagelgevär målat helt i neongrönt.

Det första jag skulle göra den där morgonen efter zombifieringen är att gå ned till hamnen, få igång pilotbåten och köra den till Norrtälje. Därifrån kör jag till Livgardet i Kungsängen och hämtar en stridsvagn, en Leopard 2, och tankar och fyller på med bara spränggranater (pilspetsammunition är bara bra när det kommer till stridsvagn mot stridsvagn, och så länge inte zombiesarna lär sig köra stridsvagn är jag safe). Sedan i full fart för att hämta upp mina nära och kära (som förstås också klarat sig, men behöver akut hjälp av en hjälte i cowboyhatt, Tengiltröja och grön hagelbössa). På vägen möter jag en hel hord av zombier som måste tas av daga med några välriktade 12-centimeters granatskott, gärna ackompanjerat av en hemlig filmmusikslinga (Iron Maiden) som kommer från ingenstans.

Men det händer ju aldrig. Det gör mig besviken.

Jag har ju förberett mig. Jag har en schweizisk armékniv i trunken, och två varma filtar om jag skulle vara tvungen att övernatta i bilen.

Text: Frippe Granlund