Genom humorn hittar hon sig själv

Som stand-up komiker får regissören och sångerskan Linda Rajalin en fristad. I egenskap av sin karaktär ”Super Curious” möter hon allting som för första gången, utan gränser och skamkänslor. Kanske har du träffat henne på kafé Bönan.

Klockan tio nere i Sjökvarteret i t-shirten ”I love Åland” utbrister Linda Rajalin med hög röst:

– Jag är helt förälskad i Åland! Jag älskar den här ön!

Varför då?

– Naturen och människorna. Jag var också här förra sommaren och jobbade på kafé Bönan och alla jag mötte var så behagliga. Det kan vara lite svårt till en början att få kontakt, men sedan när man väl får det så känns det liksom så genuint. Det känns som ni lever tillsammans och hjälper varandra på riktigt här.

 

Utlämnande komik

Även denna sommar har hon supertrivts på kaféet i Sjökvarteret, där hon stått bakom disken, men även på en uppriggad scen.

– På en fest i vintras ställde jag mig helt spontant upp, pratade och sjöng. Någon filmade det och efteråt fick jag höra att de tyckte att jag var rolig. Jag började fråga mig själv: kan jag vara en stand-up komiker? Och det var så showen, som jag hållit här i sommar på kafé Bönan, uppstod.

Trots att regissörslivet gick bra i Helsingfors, kände Linda att det ofta blev väldigt tungt mot slutet. Sista månaden var hon helt gift med processen. Det var tid för någonting annat.

– Redan som liten har jag velat göra komik och det är en väldig häftig upplevelse att kunna göra och prata om precis det jag vill på scenen.

Fast det är också väldigt läskigt, medger hon, det är svårt att deklarera på förhand att man är rolig och sedan vara tvungen att bevisa det.

– I början körde jag föreställningen inför en testpublik och jag märkte att ju mer jag försökte desto sämre gick det. Helt otroligt nog var det först när jag gav upp att försöka som alla exploderade av skratt.

 

Insåg att hon var alkoholist

På scenen tar Linda på sig en annan karaktär. Hon förvandlas till ”Super Curious” , som är gränslöst nyfiken, kvick, smart, rolig och som inte fördömer någon.

– Sedan den 16 augusti 2009 dricker jag inte en enda droppe med sprit. Jag har jobbat deltid som bartender under många år och jobbet blev en ursäkt till drickandet. Jag spenderade pengar jag inte hade, försökte dra ner på spriten, men misslyckades om och om igen periodvis, säger hon för att beskriva bakgrunden till sin karaktär.

En morgon vaknade hon upp naken i sin egen soffa i sin ex-killes lägenhet. Hennes pappa knackade på dörren. Killen hade ringt honom och sagt att hon var olidlig. Själv minns hon ingenting.

– Det var då som jag insåg att jag hade alkoholproblem. Man vill inte bli hämtat så av sin pappa på det viset, så jag gick in på nätet och började läsa om alkoholism. Tanken att sluta dricka helt kändes svår, men jag tog liksom en dag i sänder och jag har aldrig haft svårt för att be om hjälp.

– Alkolberoendet i hjärnan är som en irritation inom en och man försöker förklara bort det genom att skylla på stressigt jobb eller gräl med pojkvännen. För mig är AA för mycket av en religion, så jag har sökt hjälp istället genom att prata med det människor i mitt liv som mitt problem verkligen berör. Jag har fått ett enormt stöd av mina föräldrar och mina nära vänner.

 

En fristad

På scen som sin påhittade karaktär är Linda helt fri från skam över sitt förflutna.

– Ibland kan jag tänka på alla år som försvann med spriten, på saker jag gjort och på olika situationen. Komiken blir en plats för mig där jag är befriad från min historia. Det låter mig se var och vem jag är nu, vilket är otroligt värdefullt.

Detta lidande i bagaget är något hon delar med många komiker.

Kan man vara rolig, utan det mörka bakom?

– Jag vet inte. Kanske.

Text: Liz Lindvall