Äntligen kommer Salander till sin rätt

David Finchers The girl with the dragon tattoo gör i princip allt rätt som Niels Arden Oplevs svenska Män som hatar kvinnor (2009) gjorde fel.

The girl with the dragon tattoo
Regi: David Fincher.
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher och Stellan Skarsgård m.fl.
Marhällor: 3
Jag utgår från att alla som läser denna recension kan Stieg Larssons historia om journalisten, den trasiga datahackern och den försvunna flickan. Frågan jag ställer mig är hur denna amerikanska storbudgetproduktion förhåller sig till boken och den svenska filmen. Och här kan man bara gratulera David Fincher till ett gott hantverk, trots ett ganska dassigt grundmaterial.
Stieg Larsson var en författare som inte kunde gestalta dramatiskt. Istället hänföll han till att redovisa och förklara. Ingen detalj var för ovidkommande för att utelämnas. Det lyckades inte den svenska filmversionen frigöra sig från vilken gjorde den ganska seg och platt.
David Fincher och hans manusförfattare Steven Zaillian har huggt bort en hel del av det ovidkommande bruset. De lyckas på så sätt blåsa liv i en berättelse som till stor del handlar om ett omständligt och stillastående researcharbete som mest går ut på att stirra på fotografier och bläddra i gamla papper. Det var här den svenska filmen fick punktering i sin iver att följa boken slaviskt, medan David Fincher undviker fällan genom att raska på processen en hel del.
Men det är naturligtvis Lisbeth Salander som är berättelsens pulserande hjärta. Utan henne skulle den ganska röriga historien aldrig ha blivit någon bestseller. Hur står sig då Rooney Maras Salander mot Noomi Rapaces tokhyllade tolkning? Jo, bra skulle jag säga. Rooney Maras Selander gör en sårbarare och trasigare 23-årig tjej än Noomi Rapaces truligt kaxiga kickersbrud. Båda tolkningar är faktiskt lika bra, även om jag personligen tycker att Rooney Maras bräcklighet berör mer.
Scenen där hon våldtas av sin förmyndare blir på gränsen till outhärdligt brutal. Liksom hennes hämnd med batong och tatueringsnål.
Daniel Craig gör en kraftfullt maskulin Mikael Blomqvist som brädar svenske Michael Nykvists mer stirriga tolkning. Men egentligen spelar det ingen roll. Förutom Salander är alla rollkaraktärer seriefigurer i Stieg Larssons svartvita värld.
Visuellt är filmen hur snygg som helst. Stockholm lockar förföriskt med mondäna kaféer och regnblänkande kullerstensbackar. Landsbygden är precis så öppen och ren som turisterna förväntar sig. David Fincher kan förvandla ett tåg på väg genom ett daskigt decemberlandskap till visuell poesi med hjälp av fallande snö. Filmen är full av sådana snygga genomarbetade detaljer.
En felaktig myt som spritt sig är att skådespelarna skulle tala någon form av svengelska. Däremot slänger de in ett och annat svenskt uttryck då och så, som exempelvis när Lisbeth Salander säger ”hej hej” när hon besöker Blomqvist. Men det funkar faktiskt.
Enda minuset är att filmen är för lång. Berättelsen håller inte för 2.40. Men bortsett från det levererar David Fincher riktigt bra thriller.