Hugh Jackman imponerar i rollen som Jean Valjean

Den i alla fall till namnet kända musikalen Les Misérables har blivit filmatiserad och gjorts en aning mer lättåtkomlig för allmänheten. Men det är fortfarande en musikal, och det handlar fortfarande om samhällets olycksbarn.
Les Misérables är berättelsen om Jean Valjean som friges villkorligt från sitt straffarbete, men utan att få en ärligt chans att bli en hederlig människa. Han får ändå möjlighet att leva ett rättfärdigt liv och lovar fabriksarbetaren Fantine att ta hand om hennes dotter. Samtidigt jagas han för att han har brutit mot villkoren i frigivningen.
I denna filmatisering spelas rollerna av Hugh Jackman, Russell Crowe, Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Anne Hathaway. Bortsett från Amanda Seyfried som gjorde bra ifrån sig i filmatiseringen av Mamma Mia och Helena Bonham Carter som också var med i Tim Burtons Sweeney Todd kan man känna viss oro för skådespelarnas sångegenskaper.
Åtminstone jag höjer på ögonbrynet när jag ser Sacha Baron Cohens namn, mest känd för sina udda karaktärer Ali G, Borat och Bruno. Så en berättigad fråga innan man sätter sig i biofåtöljen är: Kan de verkligen sjunga?
Och visst kan de det, även om Russell Crowe i sin roll som den nitiska Javert i mitt tycke presterar ojämnt. Men på det stora hela gör alla bra ifrån sig. Och tur är det. Det här är en film som är musikalgenren trogen. Tio fingrar räcker gott till för att räkna alla meningar som inte sjungs fram under nästan 160 minuter.
På temat sånger kan man inte låta bli att nämna Anne Hatheways tolkning av ”I dreamed a dream”. Den slår inte Susan Boyle (hon som slog världen med häpnad i Britain’s Got Talent), men det är inte långt ifrån. Och det är värt priset på biobiljetten bara för att se det framförandet. Hennes rollprestation har för övrigt också lett till en välförtjänt Oscar-nominering.
Det är också svårt att inte imponeras av Hugh Jackmans insats. Jag fick kasta alla mina intryck av honom i rännsten. Han visar med all tydlighet vilka dilemman den före detta tjuven Jean Valjean får gå igenom. Dessutom presterar han över förväntan som sångare, långt från de platta men muskulösa roller jag tidigare har sett honom spela.
Även om Les Misérables utspelar sig under första hälften av 1800-talet är temat fortfarande lika aktuellt. Inte för att man behöver dra paralleller med det ekonomiska läget, revolutionerna och oron, utan för att det handlar om människor – om individer med egna lyckor olyckor och strävanden. Bildberättandet är ett exempel på det. Det är inga vybilder för att fastställa var vi befinner oss. Istället är det alltid människor i fokus.
Det maffiga i att låta en skådespelare verkligen få agera på hela bioduken gör filmen till en fin bioupplevelse. Den är visserligen inte alltid munter, men optimismen och kärleken svävar över klagosången från samhällets olycksbarn.

 
Les Misérables
Regi: Tom Hooper.
Manus: William Nicholson, Alain Boublil, Claude-Michel Schönberg, Herbert Kretzmer.
I huvudrollen: Hugh Jackman.
Speltid: 158 minuter.

Text: MICHAEL JANSSON