Lillasyster går sin egen väg

Ärlig. Det ska låta ärligt. Det är det viktigaste för bandet Lillasyster. inte bara i texterna utan också på scen.
-Därför kör vi alltid till 100 procent. Att spela live är allt för oss. Upplevelsen för publiken ska vara som en käftsmäll fast på ett positivt sätt, säger sångaren Martin Westerstrand.

Lillasyster är det där bandet som många lyssnar på fastän de kanske egentligen inte gillar hårdrock.
Varför tror ni att det är så?
– Kanske för att det vi sjunger om känns äkta och nära.  Martin är väldigt bra på att få ner känslor i text, säger trummisen Ian-Paolo Lira.
– Jag försöker alltid skriva så att det ska låta ärligt. Jag menar ju det jag skriver. Det är ju självupplevda saker.  Det är också därför jag skriver jag på svenska. För man blir mer berörd och det känns närmare kroppen och hjärtat när det är på ens eget språk. Jag menar hur fjantigt skulle det inte låta att be någon dra åt helvete på engelska? När man skäller ut någon så gör man det ju på svenska, säger Martin.
Ni är ju ganska arga i era låtar, måste man vara arg för att lyssna på dem?
– Nej, egentligen inte. Men man märker från responsen vi får att vår musik hjälper människor att få utlopp för sina känslor. Det kan komma fram personer och berätta hur vår musik hjälpt dem att orka med en skilsmässsa eller en separation, säger Martin.
– Det är när man hör sådan som man inser att man lyckats med låten, säger Ian-Paolo och berättar att de är väldigt kritiska när de väljer ut vilka låtar de ska släppa.
– Det finns massor av låtar som vi aldrig kommer att spela just för att de inte var tillräckligt äkta. Alla fyra måste känna genuin kärlek till låten.

Ni förknippas också med en cover, Umbrella som Rihanna gjorde. Varför blev det just den?
– Jag och Martin satt och drack lite en kväll och hörde Rihanna sjunga Umbrella och tänkte: Fan vilken bra låt. Den här borde man göra en hårdare version på. Och ju mer vi drack desto bättre tyckte vi att idén var, berättar Ian-Paolo och berättar att de två bestämde sig för att dra till studion och spelade in låten.
– Sen när vi spelade den för skivbolaget så var de inte riktigt av samma åsikt. Men när vi skulle spela Kräkas i radio sa de från Radion, nja den är lite för hård. Har ni ingen annan låt?
Demon med Umbrella kom fram och på den vägen är det. Så här i efterhand har bandet inset att det var ett ganska ”brilliant move" att göra den covern. Att den hjälpte till att få fler att upptäcka Lillasysters musik,
– Men det fattade vi inte då. Vi spelade ju in den som en kul grej, säger Martin och tillägger:
– Och nu blir vi aldrig av med den.
Har ni funderat på att göra fler covers?
– Faktum är att På lokal på senaste skivan är en cover. Men det är det inte så många som vet, säger Ian-Paolo och berättar att det är undergroundrapparen Roffe Ruff från Göteborg som gjort den.
Eget land
Ni har både spelat på Dinos flera gånger och även på Rockoff 2008. Varför tror ni Åland gillar er?
– Vi har faktiskt ingen aning. Men Åland är vårt ställe.  säger Martin Westerstrand och ser plötsligt lite fundersam ut,
– Visst är det så att Åland inte vill höra till Finland? Efter att ha spelat i Finland så förstår jag det. De har en helt annan mentalitet. Där är det bara sprit och slagsmål på våra spelningar. Därför förstår jag inte varför Åland inte utropar sig själv som en egen stat och printar ut lite pass och ser hur de reagerar där på andra sidan. Antingen går de väl in med militär eller så rycker de på axlarna.
Det låter som om ni funderar på att satsa på politik?
– Ja, seriöst varför inte? Det kanske vore en bra idé. Då skulle det första delmålet vara att göra Åland helt självständigt, säger Martin.
– Eller varför inte göra det till ett kungadöme?, frågar gitarristen Max Flövik.
Åland har ju faktiskt just fått en inoficiell drottning i Pandora.
– Va? Nä, henne skulle vi avsätta direkt, säger Martin och meddelar samtidigt att han inte skulle ha något emot att vara kung.
– Vad ska vi vara då? Hovnarrar eller? säger Ian-Palo och basisten Andreas "Andy- oh-my God” Bladini och brister ut i skratt.

Ian-Palo berättar om förra gången de spelade på Rockoff.
– Vi hade ju spelat på Dinos innan det. Men Dinos är ju som sagt ganska litet så att det var mycket människor där kändes inte så konstigt. Men när vi skulle till Rockofff tänkte vi: Hoppas det är några där i alla fall så när vi såg allt folk blev vi helt överväldigade.
Komiskt nog var det faktiskt Andreas som var basist den gången. Fastän han inte spelade i bandet då.
– Det bara råkade bli så att den riktiga basisten inte kunde och jag hoppade in. Så publiken då såg faktiskt dagens Lillayster utan att veta om det då.
Vad är viktigast för er som band?
– Att ge allt, säger Ian-Paolo och tillägger:
– Det är därför vi har en oskriven regel om att alltid spelar Berätta det för Lina sist. Efter att ha spela den orkar man inte spela mer.
– För då har vi tagit ut all energi vi har, säger Martin.
Men alla fyra berättar att det inte tar slut där.
– Vi är kanske lite för folkliga men vi vill träffa de som lyssnar på oss. Så det är bara att komma fram till oss efter konserten. Jag fattar inte arister som inte gör det. För att hårdra det: Tycker man det är jobbigt att möta sin publik kan man dra åt helvete och börja jobba i kassan på Ica i stället, säger Martin.

Text: Sanja Honkanen Skoog

Foto: Ida Jansson