Rep och drömmar med Paranoid Park

– Skit samma bara man får spela, säger Emil Pettersson, basist i Paranoid Park som ska få göra just det på lördag.
Då är det pub Bastun som gäller. Men drömmarna finns om att ta bandet utanför Åland. XIT träffade bandet i replokalen i tisdags.

Klockan är 16.26 och Paranoid Park fyller replokalen med på gränsen till outhärdliga decibel trots att det är fyra minuter kvar. Butiken invid vill gärna stänga innan Emil Pettersson, Daniel Gäddnäs, Carl ”Calle” Holm och Alexander Lybeck börjar låta överhuvudtaget.
En hög med äggkartonger står mot väggen som ett löfte om ljudisolering som ingen har orkat hålla. Har hela Paranoid Park lyckats trotsa varierande arbetstider och tagit sig till replokalen samtidigt är det förmodligen roligare att spela än att klistra upp försoning på väggarna.


Paranoid Park skapades just här en svettig sommardag förra året då alla andra jobbade. Replokalen tillhörde då Last Summer Sins, ett band i upplösning, där Alexander, Emil och Calle var med.
– Vi hade pratat länge om att spela ihop. Och så hade vi bara så jä-la roligt så vi fortsatte efter att vi jammat en dag, berättar Daniel.
Själv har han tidigare spelat i Alvas husband &, i Sand och i ett antal andra band som han knappt orkar räkna upp. Det var aldrig frågan om något annat än musik för honom.
– Vad kan jag ha varit? 4–5 år kanske, när brorsan och syrran knöt på mig en bandana, ställde mig på köksbordet och jag stod där och skrek ”Born in the USA”.
Paranoid Park skriver all musik själva och för inspiration lyssnar de på band som Alexisonfire, Ghost of a Thousand, Rise Against och Comeback Kid.
– Vi spelar post-hardcore rock, försöker Emil förklara.
Inte för att genre är det viktigaste. Hårdrock är en term som funkar.
– Det är kanske den jobbigaste frågan att få, säger Daniel.


Drömmen är att kunna försörja sig på musik. Än så länge bara drömmar tyvärr – Daniel jobbar som elevassistent på Eckerö skola, Calle är byggarbetare och Emil och Alexander jobbar på Dinos.
Det finns ju inte högar av åländska band som har slagit i resten av världen, hur tänker ni göra?
– Man måste engagera sig mer som åländskt band. Hitåt riktas inte så mycket som en blick från övriga världen. Det är väl typ Good Evening Manchester som har lyckats nån annanstans, säger Daniel.
– Men vi tänker försöka, säger Emil och resten nickar medhåll.
Hur gör man då?
– Demos existerar inte längre. I dag skickar man MySpace-länkar till olika klubbar och festivaler.
Var drömmer ni om att spela?
– På rockklubbar, festivaler, punkhak. De finns där om man vet var man ska leta. Även om alla inte är helt legitima men skit samma bara man får spela, säger Emil.
– Eller skit samma bara det är rätt publik, förtydligar Alexander.
Daniel garvar och berättar om en gång när han med bandet Sand spelade i Närpes för folk som hade väntat sig Creedence-covers.
– Det var alltså före man kunde skicka MySpace-länkar till arrangörerna...


Det är på scenen framtiden finns menar Paranoid Park. Deras musik får man gärna ladda ner från nätet. Att skivbranschen hamnat långt bak i rökmolnet efter den nya tekniken kan direktörerna gärna ha.
– Det är rätt åt de jä-larna, säger Emil.
– Ett band ska skina på scenen, säger Daniel.
Har Paranoid Park nåt medvetet scenspråk?
– Haha. Nä. Det är rå energi. Vi skriker och slår på instrumenten. Själv känner jag mig som i ett töcken på scen. Det är en ren adrenalinkick.

Text: Anna Karlsson