19 januari 2010

Min kille HATAR att gå på kalas. Jag älskar att gå på kalas. Jag vill att han också ska älska det lika mycket som jag och jag blir jätteledsen när han säger "neeej" när jag berättar att vi blivit bjudna någonstans. Vad ska jag göra? Ska jag utesluta honom helt från allt vad kalasgående heter?

1. Antingen älskar du din snubbe för den han är. Det gör du genom att uppskatta hans (ur ditt perspektiv) styrkor och ignorera hans svagheter.

2. Man kan inte förändra andra människor, om det så gäller frukostvanor, fritidsintressen eller kalasgåendebenägenhet. Man kan TVINGA andra människor att förändra sig genom att använda psykiskt våld. Inget sex om han inte går på kalas först till exempel. Då går han. Men det är ett värdelöst sätt. Usch vad dåligt.

3. Din snubbe är varken din ägodel eller en förlängd del av dig. Han är en individ med egna vanor, egna intressen, egna prioriteringar och egna synsätt.

Alltså. Tvinga honom inte att gå på kalas, om det inte är något jätteviktigt. Ge honom inte dåligt samvete för att han inte vill, och straffa honom inte. Ge honom det utrymme han behöver för att göra det han vill (eller låta bli med det han inte vill).

Framförallt: Prata med varandra. Säg att du tycker det är synd, och att du vill veta hur du ska göra. Låt honom förklara. Förklara hur du ser på saken. Lyssna på honom. Hitta en praktisk lösning, inte en enbart känslomässig.

Om ens partner är ett slapparsle och gillar att ha oredigt runt sig medan jag tycker att ordning och reda skapar lugn och balans i livet, hur ska man då lyckas leva tillsammans i samma lägenhet utan att bli mentalt instabil? (för i grunden tycker man ju nog om varandra).

Man kan inte förändra varandra. Många ägnar år åt att försöka få fason på sin partner, men det går åt helvete varje gång. All förändring kommer nämligen inifrån (och knappt det). Alltså. Antingen står du ut med att din partner beter sig som ett svin eller så ger du fan i alltihop och drar. Ytterst handlar det om respekt. Och kärlek. Ger din partner fan i det som är viktigt för dig innebär det att kärleken är jävligt ytlig. Vänta inte för länge: "Swosch". "Vad var det?". "Det var ditt liv baby. Du tillbringade det instängd i en soptipp med en snubbe som inte ens orkade visa dig den respekt det innebär att plocka undan disken.". "Aha. Fan.".

Hur jävla uppenbar måste man egentligen vara för att killen ska fatta att man är intresserad?

Jävligt uppenbar. Använd snubbarna själva som måttstock. Inte många män går och trånar ordlöst efter en kvinna. Tvärtom. Ta efter bara: "Hej där vackra man, vill du hångla?", "Snygg stjärt, vill du ligga lite?" eller vad som helst. Men det är action som gäller. "Hej, du är lite söt, vill du stå här med mig och kallprata i fyra timmar innan vi säger hej då och jag går hem och väntar på att du ska ringa och bjuda på middag på Indigo om en vecka?", funkar normalt inte. Generellt kan sägas att män inte förstår fina antydningar eller vinkar. I bland får du nobben, men det hade du fått även om du inte varit lite gåpåig. Lidandet hade bara varit mer utdraget.

Egentligen är det inte så konstigt att vara väldigt rakt på. Det handlar om att välja rätt vapen för jakten. Du jagar helt enkelt inte rådjur med luftpistol.

Ok. Jag vill ha en avsugningsguide.
Låter lite hårt, men jag tror det skulle vara populärt.
/ Tack på förhand, J.

Det finns faktiskt ett stort urval av instruktionsfilmer på Internet. Jag ordinerar en entimmesdos filmtittande om dagen. Vill du göra din partner glad följer ni instruktionsfilmerna tillsammans. När timmen gått till ända övergår du till praktisk övning under en halvtimme. Testa ett par moves, fråga om det känns bra, testa några nya moves, fråga om det känns bra. Unt so weiter. Använd gärna en poängskala. Får en teknik en tvåa eller lägre glömmer du bort det handgreppet och använder det aldrig igen.

Kommunikation, pojkar och flickor. Kommunikation.

Men okej, du ska få tre handfasta tips: 1) Var stygg. 2) Ta i lite grann. 3) Snuska till dig.

Hej Frippe! Efter sju år berättar min sambo att han varit otrogen under fyra månader. Han säger att har ångrat sig och vill inte leva utan mig. Han hade varit rädd att jag tänkte lämna honom och vill att jag ska förlåta honom. Jag älskar honom men är jättearg på honom. Jag vet inte hur jag ska gå vidare med honom och förlåta honom.
/Lei

Alla är otrogna, och det må väl vara hänt. Själva akten i sig skadar ingen. Problemet uppstår när man regelmässigt bryter sin partners förtroende. Det låter som om han velat berätta för dig, men för varje gång han varit med sin älskarinna har det blivit svårare att göra det. Otrohet är en marig grej. Ingen är fysiskt skadad, inget har gått sönder, försäkringsbolaget har inget med saken att göra. Det enda som skadats är det förtroende förhållandet bygger på. Alltså måste du fråga dig: Kan du lita på din sambo? Tillit är enormt viktigt. Bara kärlek räcker inte. Kan ni sluta ett avtal som går ut på total ärlighet oavsett vad som händer? Kan du ge honom en chans till på villkor att han uppfyller avtalet? Däremot kan ni inte avtala om att vara trogna. Otrohet händer. Så är det bara.
Nästa punkt är nästan ännu viktigare: Om ni sluter ett avtal, om ni försöker på nytt - släpp all bitterhet och all ilska. Fortsätter du att vara arg går allt åt helvete. Garanterat.