Smycken är alltså det senaste jag utforskar nere i min lilla källarverkstad därhemma. Lite tyg, lite läder, lite metall. Mycket i tratten, snart kommer det kanske ut något också. Här är ett par som är på väg.

 

 

 

 

Ibland är det så skönt att känna att människan fortfarande behövs. Trots alla tekniska framsteg, trots mjölkningsmaskiner och Google translate.

 

Huset fortsätter rymma mer än någon någonsin kunde tro. Detta är vad jag har dragit hem per loppis och andrahandsköp på senare tid:

En trasmatta/droppstoppare i tjusigaste Missoni-ziczac (15 euro, Ålands köp & sälj på Facebook).

 

 
En teakskål som blev brödkorg (10 euro, Söderby antik & loppis).

 

En bucklig och mycket vackert åldrad ishink (1 euro, Byggreturen).

 

En pigtittare för mina finaste juveler (oklart pris, billig hursomhelst, Söderby antik & loppis).

 

Hittills sju oljelyktor, främst Höganäs Aladin (varierande pris,varierande inköpsställen).

 

Två små fåglar till samlingen, en turkos skrikhals och en ljusbärare från Gabriel (Gabriel keramik från 1925 som faktiskt fortfarande existerar).

 

 
Och alldeles magiskt för en flicka på jakt efter läder i olika färger - en HEL HÖG med soffprover. Dessa finns inom kort i omvandlad form i en snart nyöppnad ateljébutik nära dig.

 

 

En fin skörd får man säga. 

... eget smycke. Efter sju experiment, åtta bedrövelser och nio prototyper ser Oktobers porslinssmycken nu ut såhär. Jag tror de är klara. Jag tror faktiskt det.

 

Och snart har Oktober en hemsida också. Jajamen.

 

Vilken grej!

Harriet Strandvik och jag har ända sedan förra våren haft en lös plan på att starta en ny Marthakrets och sprida föryngringen av Marthabegreppet till Åland. 

 

Tack vare pushande och praktisk hjälp av Ann Gustafsson är vi nu på banan. Ikväll håller vi vår avspark med provning av ekologiskt vin på Pilsnermackan och 55 personer (!) har hittills anmält sig. Därutöver finns ett tiotal intresserade som har förhinder ikväll.

 

Tydligen har aktiviteten vinprovning upprört någon som per insändare hävdat att Marthaförbundet inte ska förespråka alkoholmissbruk. Det tycker jag är att ta i. En vinprovning är väl själva motsatsen till alkoholmissbruk, snarare en uppmaning till medveten konsumtion och aktiva val. Men ja. Vill man söka fel så hittar man dem förstås.

 

Själv väljer jag att vara överväldigad. Vilket nätverk i sin linda. Vilket sug det uppenbarligen fanns. Nu är frågan bara hur vi ska få plats 55 personer på 48 sittplatser... 

Hörni, missa inte chansen att vinna boken Supertanten på Åland Just Nu:s Facebooksida.

 

Här finns mer info om boken.

Nöd och motion är som känt det bästa smörjmedlet för den kreativa maskinen. Möjligen näst lathet, misstag och kris.

Utan dessa troget inspirerande naturkrafter hade vi fortfarande knockat varandra med konjak inför benamputationer, aldrig fått avnjuta en vällagrad ost och säkert fortsatt med det barbariska umgängessättet att träffas, istället för att kliniskt och exakt höra av oss till varandra per ettor, nollor och mobilnät.

Jag har nu gått i nöd i två månader. Hasat mig till jobbet med huvudvärk och ögonbrynen som en lavinfara hängande över ansiktet och i exakt samma tillstånd släpat mig hem därifrån. Legat under en filt varje kväll och undrat varför tvätten inte tvättar sig själv. En mörkrets passivitet på gränsen till koma.

Men så – under en molnfri eftermiddagspromenad – löste jag problemet. Vi ska arbeta under dygnets mörka timmar och vara lediga när det är ljust.

Tänk bara. Vi börjar jobba vid 16. Barnen går till dagis, äter middag, leker en stund och somnar. Hela dagen kan vi ägna oss åt vad som populärt kallas för ljusterapi. Ta långa friska promenader, leka utomhus, stärka vårt immunförsvar medelst näringsrik lunch och så pigga och friska komma till arbetet på eftermiddagen för att köra på fram till tolv när vi hämtar sovande barn och går till sängs. Då majoriteten av oss ändå ärligt talat går och lägger oss.

Jag kan i nuläget inte se några direkta nackdelar med denna innovation. Snarare tvärtom. Vi skulle slippa både fånig tv och all den ångest de få minutrarna vaken tid vi umgås med våra barn skapar.

Möjligen kan det bli besvärligt att omvända hela den industriella världen till detta system samtidigt vilket väl vore bäst med tanke på världsmarknaden. Men det ska nog gå. Jag ska bara ta en promenad till så ska ni se.

 

Glugg publicerad i Ålandstidningen den 12 januari 2012

 

Nyårsafton är en svajig historia, tyngd av enorma förväntningar. I stället för att se klart på kvällen, en festkväll i slutet av december, ser vi den i förskott genom rosa filter och i efterhand genom ett grått. En snabb minnessondering och dessa hög- och lågvattenmärken dyker upp:

1. Det var i högstadiet, ett gråtigt nyår. Jag hade varit ihop sedan november eller om det var juli. En evinnerlig evighet med den tidens mått mätt. Nu fick det banne mig vara nog. Jag gjorde slut mitt på nyårsafton och ägnade, som vanligt de där mellanåren, kvällen åt att gå runtruntrunt i kvarteret Köpmansgatan, Torggatan, Nygatan, Strandgatan. På varje varv mötte jag mitt ex i snitt en gång och han föll i gråt. Igen. Herregud ja. Vi blev ihop igen på nyårsdagen.

2. Det var ... nåt år, ett riktigt bottenskrap, varför lägga det på minnet? Pojkvännen firade annorstädes och vi sågs framåt natten, nånstans i Stockholms innerstad. Mina glittrande skor hade gnuggat sår på hälsenorna, på tårna, på lilltåknölarna, på fotsulorna, på alla ställen där ett par glittriga remsandaletter använda under fel årstid överhuvudtaget kan gnugga hål. Taxikön var ingen taxikö utan ett taxi-gehenna. Jag fick promenera (läs: hasa mig genom snösörja) hem till Nacka, hängande på en sur pojkvän, med tårar och blod rinnande och sönderklippta skor.

3. Det var millennieskiftet, bästa nyåret. Min arbetsgivare fick storhetsvansinne, stängde krogen vi jobbade på och bjöd hundra anställda inklusive respektive på obegränsat med löjrom, hummer, gåslever och ostron. Jag sydde mig en långklänning och la i överdådet av med att peta klor – rakt på hummerstjärten bara. Efter huvudlöst mycket champagne missades hela tolvslaget men det var det värt.

Tricket är att dra ner förväntningarna. Skippa filtren, både det rosa och det grå. Om julen nu nödvändigt ska vara strålkastare på världens alla familjära dysfunktionaliteter så kunde väl nyårsafton få agera skavsårsplåstret man kan klistra över alltihop. En kväll att fira med vänner eller med grannarna eller på stadens gator, med Agnetha Sjödin eller med den senildementa Miss Sophy och hennes alkoholiserade betjänt James. Man borde kunna moffa in marulk, gammal risgrynsgröt eller ostbågar iklädd gala, sombrero eller onepiece med samma rätt. Inget tycke-synd-om eller avundsjuka.

Och ska man nu nödvändigt dra igång högtidligheten så kan man ju skåla in det nya året med att lova sig själv att inte heller nästa år behöver bli perfekt.

 

"På sociala medier ska man vara social", predikar han som en spambot från sitt redaktionshörn. Nyhetschef Fredrik Rosenqvist har varit på kurs i sociala medier och kommer tillbaka som väckelsepredikant.
Han mumlar osammanhängade om Bambuser och livestreamingens för- och nackdelar. Om crowdsourcing, Tweetdeck, sökoptimering på Facebook, Layers och de journalistiska fördelarna med att spela för öppen ridå.

Sagt och gjort – mitt hopplöst försummade Twitterkonto AnnaKarlsson10 står numera på skrangliga ben i strömt vatten. Jag tror lite grann att jag känner alla de där jättekända personerna jag smygföljer i flödet. Jag vill svara dem och bli en del av deras liv. Ungefär som min ungdomskompis pappa som lyckligt ovetande trodde att han småpratade med någon gammal, halvglömd bekant när han stod där på Mariehamns flygplats och konverserade en artigt förvånad Bengt Öste (numera hädangången fiskeprofil och nyhetsankare på Rapport).
”Hej, Felix Herngren. Anna heter jag. Vackert initiativ det här med @betalvaggen”.

Jag antar att det är en av Twitters barnsjukdomar.


Tid tar det också. Den som påstår annat snackar skit och inget annat. I går kväll vid nio skulle jag, med nybörjarens kliande nyfikenhet, gå in och kolla om någon hade börjat följa mig under de senaste 47 sekunderna. Plötsligt var klockan elva och innan jag hade färgat håret var det småtimme och allmän misär.
Men som medium passar det mig. De ”kloka” tankar jag hinner tänka mellan plikterna är numera oftast för korta för att fylla ett blogginlägg.

Och okej, sociala medier i all ära. Men när jag satt där med mobilkameran mellan mig själv och verkligheten på luciauppträdandet kändes det nog som att upplevelsen hade varit finare än filmen av den.

 

Glugg, publicerad i Ålandstidningen 21 december 2011

 

Man försöker ju åldras med värdighet. Byter från glänsande ögonskugga till matt. Slutar med pippitofsar och minikjolar. Väljer kvalitet istället för kvantitet. Håller koll på vad för vin man dricker istället för hur det smakar utblandat med Sprite.

Min skrivbordsgranne Fredrik har en modern häftapparat. En strömlinjeformad svart plasttingest, förmodligen med ett ecologic footprint i storlek med Godby. Själv har jag en andrahandsfyndad, väl fungerande pjäs i metall, troligen tillverkad i mitten av förra seklet.

 

Jag hävdar att min häftapparat åldrats med värdighet medan Fredriks häftapparat om 60 år förmodligen kommer kunna jämställas med en 72-årig tant i lårhöga stövlar, leopardklänning och blå mascara.

 

Det konstigaste av allt är att under bägge apparaterna står det:

”Designed and manufactured by Isabergs verkstads AB, Hestra Sweden.

 

Hörni Isabergs, hur kunde det gå såhär fel på designavdelningen?

 

Jag målar och målar. Det står grejer på tork överallt, jag kan knappt hålla reda på vad som redan har varit via ugnen och vad som är på väg dit.

 

Man kan minst sagt säga att jag har flow. Om jag inte var en sån obotlig agnostiker skulle jag säga att flow är gud.

 

I det här euforiska tillståndet törs jag till och med vidga vyerna lite. Igår lämnade jag allt svartvitt och gick igång med det här:

 

 

Det låg en låda på vinden. Ett projekt som aldrig blev av, eller ett av dem.

 

Flera kvadratmeter polystyrenplattor, mödosamt beställda från USA, hitfraktade och intullade och så bara bortglömda eller åtminstone ignorerade. Som ett dåligt samvete.

 

Nu har vi äntligen använt plattorna. Istället för tak fick de bekläda en vägg och istället för lim satte vi upp dem med hederlig gammal sinitarra. Det tog en timme. Det blev fint.

 

 

Hepp. Nu är jag Martha.

Här kan man läsa mer om Marthaförbundet

Hit tänker jag gå och låta mig inspireras

Och snart... alldeles snart kan man få gå med i en helt ny Marthakrets som jag och Harriet Strandvik tänker starta. Mer om det snart.

 

 

Dilemma: hur länge har jag gått och längtat efter en Acapulco? Kalkylerat och funderat, ignorerat det faktum att man skulle se ut som kassler när man satt i den, drömt och tänkt och hoppats på födelsedagsmorgnar och julaftnar. Funderat på var den skulle få plats eller vilken vägg vi kunde slå ut för en liten liten utbyggnad där den vackra skapelsen kunde få stå.

Så händer detta: Åhlens gör en kopia. En så skamlöst rakt av kopierad stol för en tredjedel av priset att det riktigt svider i magen.

Nytt dilemma: vill jag ha en kopia? Vill jag ens ha en Acapulco längre? Jag menar, kan ni gissa vilken som kostar drygt 350 euro och vilken som lossnar för knappt 100?

 

 

 

Vi skulle kunna backa lite. Vi skulle kunna backa till den kväll på Gröne Jägaren (som ni läste om här) när jag möjligen klättrade några steg på den ljusskygga skala där en servitris duglighet i Grönejägarmiljö mäts.

 

Men vi måste börja i Hammarbyhamnen.

 

På den tiden var Hammarbyhamnen ännu inte säte för någon metrosexuell sjöstad. Här rådde en milt sagt skriande brist på surdegsbagerier, pizzerior som kallar sig "deli" och inredningsbutiker där runda skivor med ben säljs för genomsnittliga månadslöner. Här hade förstås inte funnits någon direkt efterfrågan på dessa produkter heller. För i Hammarbyhamnen fanns på den tiden i stort sett inte annat än Lugnets industriområde.

 

Lugnet ja...

 

Om någon av innevånarna i Lugnet hade "kommit över" ett bord värt en månadslön hade de raskt krängt iväg det till en passlig hälare och köpt rusningsmedel för pengarna. "Surdeg" var något man kallade sin magra, alkoholiserade hustru/livskamrat för och pizza plockades med fördel ur soptunnor uppe i Sofiakvarterens mer glansiga vardag.

 

I den här miljön huserade i mitten av nittitalet ett antal kriminella gäng av motorburen ungdom. Ett av dessa gäng var stammisar på Gröne Jägaren. De kallade sig för "Moonshine" om jag minns rätt. Vi säger att jag minns rätt så har vi ett namn på gänget under resten av historien.

 

"Moonshine" var på det hela taget en ganska harmlös skara raggare. Ryktet sade lite elakt att deras hela verksamhet cirkulerade kring en (ja EN!) bil som stod parkerad nere i Hammarbyhamnen eftersom den inte gick att köra med. Men de hade västar och med dessa den respekt som därvid följer.

 

En kväll råkade killen med mest grejer på västen, troligen ledaren, härskna till lite. Kanske handlade det om någon utspilld öl. Kanske hade någon vid grannbordet slängt för många förstulna blickar på hans tjusiga flickvän. Kanske hade han vaknat på fel sida och druckit några fler öl än vanligt. Vad vet man?

 

Det blev hur som helst tumult och mitt i detta tumult stod förstås jag. 160 centimeter nyutexaminerad servitris från Mariehamn. Pengarna på brickan, den fördömda servetten över den fördömda armen och skjortan hängande utanför den lårkorta kjolen. Vad gör man?

 

Man går emellan förstås. Man reder upp skiten, läxar upp grabbarna, hotar med att "Moonshine" inklusive flickvänner, släkt, barndomskamrater och familj ska bli persona non grata i vår matsal/deras vardagsrum och avstyr på så vis vad som hade kunnat urarta till bärsärk.

 

För så gör man på Åland.

 

Vilken hjälte. Den kvällen undrar jag om jag inte fick en öl från spritkassan efter jobbet. Förmodligen var ölen till hälften utspädd med slattar från kvällen. Och dagen efter kom en 160 centimeter hög blomsteruppsättning från raggarklubben "Moonshine" för att jag hade ordnat så att de även fortsättningsvis fick komma tillbaka till sin enda kända hemmamiljö.

 

Mitt säkraste rolighetskort på fester och sånt där folk kommer från Stockholm är att berätta att jag jobbat två år på Gröne Jägaren.

 

För dig som inte vet vad Gröne Jägaren är så kan den syltan enklast beskrivas som det ställe i Stockholm som (åtminstone på den tiden) säljer mest fatöl. När min mamma och moster med make var där för att äta och studera min arbetsmiljö blev mostermaken skallad av en slumpmässigt förbipasserande ung man med ett överflöd uppdämd aggression som behövde ett mål. Våra barstammisar hängde på låset och gick hem fjorton timmar senare efter 32 öl och ett samlat näringsintag av ett glas salta jordnötter. När hummern som prydde vår ursäkt för klassikern filé Oscar (på fläskfilé istället för kalv givetvis) luktade ruttet hävdade kocken att hummerklon bara var en prydnad. Källarmästaren ville ha dukade bord och ägaren pubkänsla, med resultatet att vi servitriser alltså fick springa runt och plocka av eller duka på borden beroende på vem garderobiären ringde och meddelade var på väg genom dörren. Varje kväll misshandlade olika slags musikanter olika slags Cornelisklassiker från scenen vilket har fått mig att utveckla kronisk trubadurallergi. När min reklamöversållade arbetsskjorta var för stor (XXXL) rekommenderade källarmästaren sax för att skjortan inte skulle kika ut under den regelstadgade lårkorta arbetskjolen. Och det får väl vara den korta beskrivningen.

 

Jag kom dit, nybakad som en lagomgräddad doftande bulle från ÅHRS och gick första tiden omkring med pengarna på bricka och en prydligt hopvikt tygservett över vänsterarmen. Spritkassörskan Mimmi gav mig max en vecka.

 

Men jag bet mig kvar. Envishet och enfald ligger så smärtande nära varann ibland.

 

Och så två år senare gick jag ut därifrån efter att ha sagt upp mig en lördagnatt kl 00.30 när min chef var berusad.

 

Lyckligtvis hade min kommande chef Fredrik på Sturehof vett nog att förstå att det inte bara var förnedring att komma från den miljön in på Stureplan. Det var en hård skola i människokännedom också. En jag har nytta av än i dag.

 

Och Mimmi och jag är fortfarande vänner.

 

Så stänger vi dagboken för idag.

 

Hos Matilda hittade jag denna lista som får fylla en trist måndag på bloggen.

Fyra jobb jag haft:
1. Plocka kinakål på ackord i en åker så lerig att jag sjönk ner över gummistövelkanten vid varje kliv.
2. Diskare på Birka Princess.
3. Servitris på ökända Södermalmshaket Gröne Jägaren.
4. Båtmacksbiträde.

Fyra filmer jag gärna ser om och om igen:
1. Velvet Goldmine.
2. Nasse hittar en drake (lika bra att acceptera, den snurrar ständigt därhemma.)
3. Snatch.
4. Fight Club.

Fyra städer jag bott i:
1. Mariehamn.
2. Stockholm.
3. -
4. -

Fyra teveprogram jag gillar att se:
1. House.
2. Ja jag erkänner - Idol.
3. Life och andra naturprogram.
4. Dox på SVT.

Fyra platser jag åkt på semester till:
1. Mallorca.
2. Antalya.
3. Kumlinge.
4. Granada.

Fyra webbsidor jag besöker varje dag:
1. MiaW inredning & design.
2. Zandra Lundbergs blogg.
3. Ålandstidningen.
4. Lopptorget.

Fyra favoritmaträtter:
1. Råbiff.
2. Carpaccio.
3. Pelle Jansson.
4. Fransk råbiff. Röd tråd? Rått kött.

Fyra favoritdrycker:
1. Rosévin.
2. Grannas äppeljuice.
3. Ginger Ale.
4. Mangomjölk.

Fyra skolor jag gått på:
1. Ytternäs.
2. Övernäs.
3. ÅHRS.
4. Södertörns högskola.

Fyra saker i rummet jag sitter i:
1. Fredrik Rosenqvist.
2. Fredrik Granlund.
3. Petter Lobråten.
4. Kaffe med sojamjölk.

Fyra saker jag har på mig just nu:
1. Klänning.
2. Ett örhänge med en rosa glasstrut, en födelsedagspresent av min dotter.
3. Världens bästa stövlar, inne på fjärde hösten nu.
4. Blå kofta.

Fyra platser jag hellre skulle vara på:
1. Hemma och ställa i ordning mitt arbetsbord i källaren.
2. Stockholm.
3. Istanbul.
4. Nautical. 

... har jag fyndat detta på loppis:

En gigantisk filt full av långa vita hundhår Eller annat valfritt långhårigt vitt djur. Isbjörn kanske? Svan? Nejfan den har inte päls. Eller så har det varit jultomtens filt. Eller Einsteins. Efter timmar av mödosamt rollande pryder den hursomhelst fotändan.

 

En teburk från Lundgrens théer.

 

En krumelurig pressglasburk.

 

En hålig burk för kryddbuketten i söndagsgrytan. Två filmburkar från den tiden då filmburkar var i metall. En turkos ingefärsburk som sällskap till den gula. Note to self: måste baka mera ingefärskakor.

Vi hade en fin dag igår, Stockholm och jag. Lite bråttom förstås, tre långa intervjuer på sex timmar. Skanstull, Fruängen och den sista på Cityterminalen strax innan bussavgång.

För första gången på länge blev jag förälskad i stan igen. Solen gassade, tunnelbanan samarbetade, folk trängdes men bad om ursäkt, vartenda gathörn serverade minnen av liv, kärlek, utekvällar, vänskap... och magen värkte av längtan. Jag ville verkligen missa bussen tillbaks.

Och än mer vemodig blev jag förstås av att komma hem. Till insikten att längtan inte egentligen är riktad till Stockholm utan till mig själv för tio år sedan. För jag minns ju hur jag för tio år sedan längtade så till mig själv i dag.

 

 

Då ser de ut ungefär såhär.

Nu har firma Oktober hittat något som bitit tag. Varje ledig stund ägnas numera åt detta slags måleri. De lediga stunderna blir mörkare och mörkare, därav bildkvaliteten.

 

Snart till salu också. Återkommer om det.

Det sprakar lite. Blå gnistor lyser upp mörkret och jag känner viss oro för att någon elektrisk pryl i rummet ska ge upp andan. Om det åskar ute? Nej, det är bara jag som har charmerats av en billig skittröja igen.

Den har pågått länge nu, jakten på den perfekta polotröjan. Hela världen har blivit min shoppinggata, hela världen har således fått bevittna mina snöpliga försök. Det verkar nämligen vara en omöjlig uppgift att finna detta mytomspunna klädesplagg. Främst kanske beroende på att klädindustrin långsamt håller på att dränka oss alla i en flod av akryl.

Akryl är det vidrigaste av material. Inte när det kommer till nagelförlängningar kanske. Inte i färgindustrin, som fönstermaterial på husvagnar eller i förpackning om tusen pärlor att göra halsband av. Men som kläder? Fy för den lede.

Det sägs att akrylen har utvecklats för att likna ull. Om det påståendet säger jag nåja. Akryl har möjligen apat efter några av ullens mindre charmerande egenskaper. Den noppar hejvilt till exempel. Den luktar konstigt när den är blöt. Och den är överdrivet känslig för varma tvättar.

De fina ullegenskaperna däremot, de försvann i någon plastisk procedur. Akryl värmer till exempel knappt, skapar på sin höjd lite armsvett. Den är inte vacker och rengör inte sig själv när man hänger ut den för vädring. Inte heller är den sidoprodukt från ett trevligt djur som håller strandängar fria från sly och blir god korv när de gjort sitt i den här världen.

Nej, akrylen är ett elände. Tillverkad av olja, förädlad i ett flertal miljövidriga steg och pressad till strängar genom miniköttkvarnar med hjälp av lösningsmedel.

Ändå står jag alltså här igen, med ett blått gnistregn kring hårtopparna medan höstmorgnarnas mörker djupnar.

Dumt?

Otroligt.

Det enda som möjligen är dummare än en dumbom är en dumbom som faktiskt vet vad hon gör.

 

Glugg, publicerad i Ålandstidningen 28 september 2011

Arbetet med mitt sidoprojekt Oktober fortskrider. Lite långsammare än ambitionerna förstås men helt ok än så länge.

Detta är knappar jag mödosamt pillar med på keramiken. Att blanda material är det bästa som finns. Keramik-textil är nästa grej.

Ja jösses. Jag sprang på ett par skor på Ebay igen. De här fina, mörkgröna rackarna har jag också sprungit på där. Men efter en kväll av gråt och tandagnisslan får jag inse att de är för små. Jag skulle kalla dem en liten 37:a. De är i läder och av märket Faith. Klacken är av mörkbrun faner. De behöver få komma till ett fint hem...

Är de kanske något för dig? Maila mig i så fall

 

 

 

Mer Nina Hemmingsson