"Gör vi mycket mager ost blir det mer grädde över. Då gör vi mer smör", konstaterar Sverker Jansson i gårkvällens Ålandsblaska.

Summan fett är konstant i denna värld. Och allt äter vi upp.

Gerhard. Jag säger bara Gerhard.

Du är min nya idol!

... avgrundens kant här.

Förra våren spenderade jag obcent mycket pengar på att köpa eBay-skor och eBay-klänningar och eBay-koftor som i cirka vartannat fall var för små slash för stora och sedermera fick säljas vidare till betydligt lägre pris än jag själv pröjsat. Jag var på gränsen till eBay-beroende. Vilket kan illustreras med att jag ställde klockan på tider då speciella auktioner avslutades. Jag började fundera på avvänjning per klinik.

Men det gick över.

Tills igår.

För igår gjorde jag det igen. Klickade hem ett par skor fyra sekunder innan auktionen tog slut och kände den där ångestblandade vinnarkänslan som bara ett riktigt auktionskap kan ge en.

Hamnade i ett prat den här helgen om folk som döper sina barn till knäppigheter. Ni vet föräldrarna till de där barnen som för evig tid är dömda till att bokstavera, bli bespottade för, försvara, ombetona eller förtydliga sina namn.

Miquaél.
Tingeling.
Vishnu.
Gandalf.

Man får ju i dessa nordliga länder även anta att de heter Karlsson eller Berntsson eller Söderström eller till och med Virtanen i efternamn.

Gandalf Söderström.
Trixie-Belle Andersson.
Cosmo Karlsson.
Gwendolyn Bergström.

Själv ville jag heta nåt ko-aktigt när jag var liten. Rosa eller Rosalinda typ. Och som 34-åring kan jag väl känna att Anna Karlsson – inte känns det direkt unikt. Tänk om jag ändå hade blivit en Gwendolyn eller en Nefertiti...

Dagens dilemma är:

Är det enbart ego som förälder att döma sitt oskyldiga lilla liv till ett ovisst namnöde?

Eller blir livet lite roligare både för den som heter Morpheus och den som går i Morpheus´ klass?

Eller kommer Morpheus få en jobbig skoltid men gå stark ur den och bli en frimodig vuxen?

Eller borde Morpheus ha fått heta Anders?

Var är du om 500 bomullstops?

Det står en trasig tvättmaskin i mitt vardagsrum sen två månader ungefär... Jag har börjat ställa handväskan på den och grejer som jag ska komma ihåg att ta med mig när jag går på morgonen. Jag har alltså börjat se den som en möbel och därför måste den bort. Snarast!

Kanske skulle jag lotta ut den. Skicka motiveringen till varför just du ska vinna min gamla tvättmaskin hit.

Två cyniker har gjort en serie om sanningen. Den var rolig. Men jag vill än en gång betona att jag har inga glasögon längre.

Folk må tro vad de vill om sanningen. Jag gillar Eddie Gordon.

Jaja. Listor må vara waste of space men jag skriver väl vad jag vill...

Alltså:

Listan över saker jag ignorerat att göra jättelänge nu och vad det har resulterat i

1. Jag har inte köpt eller monterat tätningslist i mitt vardagsrumsfönster vilket gör att jag knappt ids göra nåt annat hemma för att det är så kallt på golvet.

2. Jag har inte skickat tillbaks Ellospaketet med den knäppa tröjan i vilket innebär att jag endera kommer försöka bli av med knäpptröjan på nåt klädbytespartaj eller blir tvungen att själv använda den trots att den ser helt knäpp ut.

3. Jag har återigen glömt att föra över stålar till mitt svennekonto i tid vilket i slutändan kan leda till... ja kanske till att Nordea blir lite griniga när de inte kan dra mina lånestålar från kontot i tid.

4. Jag har inte kunnat bestämma huruvida jag ska kämpa för att hitta den saknade biten till den vita lampskärmen eller måla om den rosa vilket har lett till att två jättestora lampskärmar nu samlar damm på vardagsrumsgolvet.

5. Jag har ännu inte arkiverat höstjackorna över vintern vilket resulterar i att de snart likt julmusten som blir påskmust förvandlas till vårjackor på alldeles rätt plats här i tillvaron.

Så. Erkänn. Vad har ni struntat i att göra och vad har det lett till?

Nähä. Det här var tydligen inte rätt forum att söka efter ett pottskåp i.

Men är det nån som har en halsbandsklocka då? Det behöver jag nästan lika mycket som pottskåpet.

 

Låt mig bara kasta ut frågan.

Jag har aldrig önskat mig några Snobben-figurer eller nån våpig Betty Boop på mina trosor. Ingen annan som jag känner heller. Behovet av seriefigurer på trosorna försvann ungefär samtidigt som... ja ungefär samtidigt som mitt sjuttonde år gick till historien.
På senare år har industrin dessutom lömskt börjat gömma de tecknade figurerna på rumpsidan av underbyxorna så att man nästan kan hinna till kassan med ett par snitsiga sådana innan man märker att nån designer vill att jag ska ha en freakin´ Kermit flinande på högerskinkan.

Så jag frågade en gång. Kanske var det på Lindex, kanske på H & M, kanske nånannanstans.

"Hörni, de här seriefigurstrosorna, är det verkligen nån som köper dem?" Och det visade sig att tydligen så köar folk efter dessa märkliga plagg.

Så till frågan: vem är det som vill ha dessa seriefigurer på trosorna och varför?