Nu så. Nu ska hon ta över. Vi äldre damer får då aldrig vila oss på vår tron utan att ha såna där yngre gläfsande kollegor i hasorna redo att hugga så snart chans ges.

 

Zandra ska alltså bli krönikör på Nöje i Ålandsblaskan.

 

Och tidigare idag kom hon med det här.

 

Backstabber.

Jag har från ett flertal vitt skilda källor fått höra att min storebror Micko till förväxling lär ska likna på nye Bond himself – mr Daniel Craig.

 

Han vill förmodligen inte vara med på bild så jag gör en yttepytteliten bild och lämnar resten till er att kolla live.

 

 

Men det här skulle alltså göra mig till Bonds hittills okända lillsyrra. 

Av olika anledningar kunde jag inte anmäla mig till Ålandsblaskans makeover-grej. Det gick bara inte.

 

Men jag skulle verkligen vilja att någon gjorde nåt åt mig och min stil. Jag behöver styras upp. Jag behöver en ny frisyr. Jag behöver lite balans i min spretiga garderob. Jag behöver en rouge som matchar fräknarna. Jag behöver... inte vet jag. Vita skjortor? Väna klänningar? Värdiga dräkter? Vanliga skor?

... är det verkligen intressant att den här flickan hade varit på krogen innan hon blev våldtagen?

 

Vill nån med detta ha sagt att flickor inte ska gå på krogen? I synnerhet inte populära Södermalmshak? Inte vara ute sent alls rent av? Är det taxichaffislobbyn som vill skrämmas?

 

Eller är det bara ännu en. Ännu en. Ännu en av de idiotiska förbannade skitförklaringarna till det äckligaste äckliga en man kan göra mot en kvinna? 

TITTA vad som kom på posten i dag. Fick till och med min smutsiga chokladkopp och all annan skrivbordsröra att plötsligt skimra aningen mer glamouröst.

VARFÖR? HÄNDER? DET? INGET?

 

Jag har tränat nu. Sen nyår ganska ordentligt eller i alla fall två till tre till fyra gånger i veckan vilket är två till tre till fyra gånger fler än förra våren när sju kilo rasslade ner bara sådär. Jag äter sällan snask. Jag kämpar med grovt bröd. Jag kan inte minnas när jag åt riktig creme fraiche senast.

 

Men det jävla måttbandet. Det visar bara två centimeter mindre i alla fall.

 

Förra våren var jag förvisso olycklig. Men jag vägrar godkänna att olycka skulle vara bättre medicin mot välfärdsvolanger än träning. 

Alltså jag hade faktiskt klarat av att vara domare i dekanteringstävlingen. Jag hade kunnat gradera en dukning, en hel middag eller till och med konstaterat huruvida grisköttet eller lingondesserten höll måttet eller inte.

Jag har fasiken jobbat på finkrog i tio år. Jag har serverat en massa fint rikt folk en massa fina dyra grejer. Jag har spenderat dumt mycket pengar på att äta avsmakningsmenyer och jag har provat champagne, cognac och vin säkert i flera dygn sammanlagt. Jag har dessutom ägnat en hel kväll på en cateringtillställning åt att gnida min rumpa mot Silvias rygg mellan två bord som stod på tok för nära varann.

 

Men jag fick nöja mig med en domarroll i drinktävlingen.

 

Så ikväll när hotell- och restaurangskolan håller i tävlingen Cup Culinaire Junior 2007 kommer man inte få se Anna Karlsson snipigt småtuggande på en minibit fläskhare eller kritiskt konstaterande att pojkstackaren med vinflaskan har drällt fällning i bordeauxkupan. Utan glatt sörplande på något blått ur ett spexigt pyntat glas. Så är det att vara nöjestidningsfigur. Jag är nöjd ändå.

Nästan.

 

Men när jag blir stor ska jag bli matskribent.

I studiesyfte provade jag igår en alldeles säsongsny glass som smakade kanelbulle.

 

Det var märkligt nog god.

 

Och smakade kanelbulle.

 

Det hade man aldrig kunnat tro. 

Årets första balkongfluff avklarat. Det är ett vårtecken minst i klass med krokusar i hundbajshögarna, bihåleinflammation och återvändande gråsparvar. Om nu gråsparvar flyttar vad vet jag.

 

Hur som helst.

 

Nu är det fluffat. Möblerna är avtorkade, golvet sopat, krukorna diskade, mattan piskad och bellisarna på plats. Jag springer fram och tillbaka, ut och in med pelargonen och kryddväxterna för blomtanten sa att de måste härdas innan de klarar nätterna. Jag har ingen aning om hur lång en härdning är...

 

Men igår satt jag där omgiven av blomsterprakt med min laptop i tre timmar och jobbade. Det var skitkallt och kommer förmodligen sluta i urinvägsbekymmer men see if I care. Man kan vinka till mig ibland om man åker förbi balkongen med stegen på på Ålandsvägen. 

Det finns bilder. Och så finns det bilder.

 

Sen så finns det bilder som får uttrycket "det var bättre förr" att flina ett slemmigt otäckt flin rätt upp i nyllet på en.

 

 

Mjaaeee. Jag var väldigt smärt i alla fall.

Jag tappade stora bitar ur mina tänder. Spottade ut smulor och ibland hela tänder. Jag fick komma till tandis och sitta i en helt ny slags stol starkt påminnande om gynvarianten.

Den senaste metoden för behandling av dessa symptom bestod i att från fyra meters håll rikta en vattenstråle mot tanden. "Bit här" sa tandis och stoppade in en bit guldfärgad metallfolie i min mun.

"Men hur ska vattenstrålen då komma fram till tanden?"

"Nej det ska den inte för det är spegelbilden vi behandlar."

 

Och så spottade jag ut lite mer tandflis.

 

Drömtydarvärlden står oenade.

 

"Det kommer en positiv förändring, ju mer dramatisk tandtappning desto större förändring. Symboliken är hämtad från vår barndom då tappandet av mjölktänderna skedde samtidigt med att de allra flesta fick nya horisonter. Vi fick vara uppe längre, bytte skola och fick nya kompisar."

 

"Det är förändringar på väg i ditt liv. Att tappa tänder betyder att du är på väg att fatta ett beslut som kommer att ändra din tillvaro. Att du tappar en halv tand tyder på att det är ett känslomässigt beslut och att det snarare rör dig själv än dina närmaste (typ att du kommer börja träna eller sluta röka eller liknande)."

 

" drömma omatt tänderna faller ur munnen på en brukar betyda död!!!"

 

"Drömmar där man tappar tänder anses tyda på att man är orolig för sin fortlevnad. Tänderna är ett av människans viktigaste "verktyg", utan vilka man svårligen kan äta. Det kanske är så att du står inför nya omständigheter där du är orolig om dina förmågor räcker för att fixa biffen. "

 

Man vet ju inte VAD man ska tro...

Man skryter nästan lite med det eller hur? Ibland så.

 

"Jomen siddu här på Åland här kan vi festa."

 

"Det är annat än klena sveddupellar som dricker vitt vin det."

 

Men så ser man statistik och inser att det är sanningen. Finnar dricker näst mest i hela Europa. Per gång.

 

Och tänker man efter så är det en hel del diskussioner här på ön, i synnerhet när det börjar närma sig fredag, som handlar om hur full man själv var nån gång, hur full nån annan var nån gång, hur fulla man ska bli i helgen eller nån annan gång och hur full han där blev den där gången. "Han där som inga tål någge."

 

Skrämmande sanning va? 

 

I morse kom jag på ännu en anledning till att älska sommaren. Kanske den absolut viktigaste anledningen. Kanske det mest befriande som sommaren för med sig. Kanske själva kärnidén – säg den allra innersta och förutbestämda poängen – med sommaren.

 

Man slipper sortera strumpor.

 

Jag verkligen, ur djupet av mitt hjärta, AVSKYR att sortera strumpor.

Vi måste framåt. XIT har numera inte bara blinkande banners, vi måste ha sponsorer också.

 

Jag menar, jag bloggar. Engla bloggar också. Skillnaden är bara att när Engla skriver att hon vill ha ett par rosa gummistövlar, då tar gummistövelsleverantörerna henne på orden och skickar stövlar till henne. Inte bara ett par utan TVÅ. Och så kan hon gå runt där i Uppsala där hon bor och vara levande reklam för Viking Footwear och alla som läser Englas blogg kommer också att vilja ha rosa Vikingpuppor och till slut har dessa ynka två par jordskredsökat Vikings försäljning och de kan slå sig in på mobiltelefoni och börja spela i den absoluta ekonomiska världstoppen tillsammans med de andra föredetta gummistövelsfabrikanterna... 

 

Och kom inte dragandes med att Englas blogg skulle vara så mycket större än min. Engla har också varit liten.

 

Jag lämnar över ordet till mina... sponsorer? 

Man kan liksom hitta en Nina Hemmingsson för varje sinnestillstånd.

 

Eller så kan man kolla hur andra bloggare mår. Konstnären Thomas Harris har i projektet "We feel fine" skördat bloggvärlden på fraser som innehåller "I feel..." eller "I äm feeling..." och gjort popkonst av det. Cirka 15 000 – 20 000 nya känslor per dygn visas i ett moln av prickar. Varje prick är en känsla bloggad av en individ.

 

Kanske finns det nån därute som känner sig som du? 

Ingen vidare bloggtakt på Anna Karlsson just nu. Jag är låg.

 

Lägre än Glocalnet.

 

Jag önskar det fanns nån klok och välmenande människa där ute som kunde fatta mina beslut. En som visste vad som är bra för mig och som kunde se saker på lite håll. Annars en sån där signal som fanns i kassettsagorna:

 

"När du hör det här ljudet. *plingelingelingeling*. När du hör det ljudet. Då vet du att det är dags att vända blad."

 

Men alla hittills kända teorier verkar luta åt att det är JAG som måste bestämma hur mitt liv ska se ut.

 

Därför är jag låg och orkar inte blogga. 

I lördags väntade jag på bussen vid Grisslehamn. Jag och ett antal mer eller mindre bladiga pensionärer. Gubbar i catalinajacka. Och tanter i quilt. Ett sannskyldigt spektrum av quilt som lades i dagen där på busshållplatsen.

Där fanns quiltade jackor med manchesterkrage. Utan manchesterkrage. Med krumeluriga quiltmönster. Rutiga quiltmönster. Runda quiltmönster. Quiltade jackor med annan färg på fickans kant. Quiltade jackor som inte är svarta. Quiltade jackor i mörkblått, rött, grönt, dov lila. Och ja. Quiltade jackor i svart då.

 

Jag anar en storindustri.

 

Och till varandra säger alla dessa quiltade jacktanter:

 

"Jahaja se nu kommer bussen".

 

"Nej nu ställer jag nog ner påsen här".

 

"Nog är det väl grått ute".

 

"Nähä. Det är en dag imorgon också".

 

Och jag undrar. Finns det nåt speciellt år i livet när man köper sig en quiltad jacka, gör kortkryssningar med irish coffee och bingo samt börjar säga saker till varandra som är så självklara att ordet plattityd inte längre räcker till som beskrivning?

 

Alltså. Kan de riktiga orden ta slut?

Jag verkar inte kunna svara på bloggkommentarer för ögonblicket. Denna blogg är således endast tillägnad den person som i förra bloggen undrade nåt om ASOS.

 

Jag tror att det finns en nedre summa för paketets värde då man inte behöver tulla. Själv har jag använt mig av bulvaner i Sverige. Såna snälla fina bulvaner som kommer hit ofta nog för att jag inte ska behöva gå upp i limningarna i väntan på juveljordgubbar, lackväskor, platådosor och allt det där oumbärliga på ASOS.

Kommer precis från ett seminarium om varumärken och varumärkesbyggande. I mitt inre bor en reklamare kan jag avslöja så har du en byrå i behov av en vetgirig snacksalig lättlärd formintresserad reklamtorsk med koll på text så hör bara av dig.

 

Nog om detta. Vad jag tänkte kolla med er därute, vare sig ni hänger här ofta eller bara glider in anonymt och rekar lite, det är vad varumärket XIT står för.

 

Vad tänker du på när du tänker XIT? (Och säg inte en annan stavning för skit för den är gammal...)

Jag är på kurs idag. Hela dagen. Men det kommer partypics från helgen. Småningom.

 

Förresten så är jag oskadad efter skidhelgen ifall nån undrar. Ja eller ett sår på fingret och träningsvärk i vaderna förstås men annars...

Då så. Nu bär det å som man brukar säga.

Om mindre än en timme ska jag sitta på mitt livs första bussresa på väg mot mitt livs andra slalomresa och jag har förbanna glömt betala reseförsäkringen.

 

Wish me luck!

 

1. Sebastian

2. Andreas Johnson

3. Måns Zelmerlöw

4. The Ark kanske...

5. Sanna Nielsen eller? Nej vänta här kommer nog Måns. Och Marie Lindberg trea.

 

Eller? 

 

Äh. Nej jag kan inte tippa. Jag kommer förmodligen inte ens att se spektaklet eftersom jag kommer ligga nygipsad på nåt sjukhus nära Romme Alpin. Får be nån snäll sjuksköterska köra mig till sällskapsrummet...

... jag hade valt att studera. Om jag inte därefter hade fått jobb och sedermera hamnat här vid den här datorn på Strandgatan.

 

Om inte det så hade jag kunnat få frottera mig med eller åtminstone serverat en entrecôte åt den här gamle charmören häromnatta. Riche och Teatergrillen – the place to be för lite hederlig kändis-spotting. 

Minns ni Daniel Lindström i Idol. Var det 2004 kanske? Han vann i alla fall över Darin om jag inte helt tappat bort mig.

 

Han var ju en jävel på att sjunga och klarade allt från License to kill till Seals "Crazy" till jagvetintevad. Med pondus och klockren röst.

 

Men vad hände?

 

Sist jag såg honom på tv hade han ljusgul kofta på sig och allt det där fräna röda krullet var tuktat till nåt slags... platt... och nu är han på radion med en mer än lam version av Mauro Scoccos "Sarah"...

 

Daniel Lindström är lite som Godbyvägen. Den gamla var krokig och dan men man gillade den. Den hade personlighet.

Den nya går rakt fram snabbt men är fullständigt ocharmig.

 

Jag menar Gamla Godbyvägen skulle knappast göra covers men om Gamla Godbyvägen gjorde det så skulle den INTE göra Mauro Scocco. 

Spam. Jag säger bara spam.

 

Fortsätter det på detta viset så kan vi snart bomma hela bloody internet. Men av alltid vakne TLG fick jag den här länken. Funkar det så är det ju för sjukt gulligt.

Ronnie Sandahl.
Han har kallats den nye Bengt Ohlsson.

Ährmmm. Ja förvisso är båda numera författare OCH krönikörer men...

Nå det var tydligen Viggo Cavling som sa det, att Ronnie är den nye Bengt. Viggo som retade gallfeber på mig redan som big boss på DN på stan och som nu förutom att han handhar medietidningen Resumé även skriver dagbok om vilken ost parmarullen han åt i torsdags var fylld med och vem han pratade med samtidigt som han konsumerade den.

Men jag gillar Ronnie. Till viss del för att så många andra ogillar honom. Att avsky Ronnie Sandahl verkar vara det nya... äh. Det nya bara. Man ska liksom anse att Ronnie Sandahl förkroppsligar ordet pekoral. Till och med ovannämnda Viggo Cavling har i ovannämnda dagbok reviderat sin åsikt om Ronnie och kallar en av hans krönikor för just pekoral ((från latinet pecus: boskap, fä) = en text som är allvarligt syftande, men som genom framför allt stilbrott eller att man använder felaktiga ord och uttryck, ofrivilligt får en komisk verkan.)

Ronnies bok ”Vi som aldrig sa hora” handlar om Hannes som efter ett nesligt misslyckande i Stockholm återvänder till Falköping. Och om Hannes kompisar Krtistian, Frippe och Stig. Tre stereotyper som tröstäter, sviker respektive tiger.

Det är inte alls muntert vilket förvisso kan vara rena rama sanningen om livet som 20-åring i Falköping. Själv är jag aningen för gammal för hans tonårsromantik och svårmodiga formuleringar.

Pekoral eller inte, glödande tonårsligt är det allt. Som hämtat ur min egen 15-årsdiktbok fast aningen mer välformulerat:

”Drömmarna dog och de bar Wilmas ansikte.
Saknaden bränner som cigarettglöd i handflatan. Men han vet bättre nu. Allt var som slott av lögner. Drömmarna var luft.”

Och det är lite synd för Ronnie Sandahl är en skitduktig skribent. Han verkar bara lite för förälskad i sina liknelser. Liknelser som ganska ofta prickar fel.

Däremot prickar Ronnie förmodligen helt rätt när han siktar på att något står fel till med den moderne killen. Den där killen som ska förhålla sig till den moderna tjejen som det också står så fel till med.

 

Boken släpps i Sverige idag. När den kommer hit behöver man nog fråga sin bokhandlare om.

Tänkte inte säga så mycket om den. För mig är alla dagar kvinnodagar, kvinna som jag är. Men här är lite om historiken bara för allmänbildnings skull.

Nej jag har inte personligen blivit utmanad. Men jag såg utmaningen i Jessica Ekholms blogg och hon hade fått den från Lotta som fått den av Tomas. Och då tänkte jag låta utmana mig själv för att det är kul.

 

Utmaningen består alltså i att berätta sex underliga saker om sig själv. Here goes:

 

1. Min första egenhändigt skapade maträtt var stekt lördagskorv med rosa potatismos.

2. Den bästa film jag vet är Velvet Goldmine, jag har sett den över 50 gånger. Kanske 100.

3. Jag äger i runda slängar 50 par skor.

4. Jag har serverat Sveriges förre statsminister billig Rioja ur en dyrare flaska.

5. Jag har suttit en morgon på Kobba Klintar med två trasiga propellrar i en båt och haft en halvtimme kvar tills mitt pass i disken på Birka Princess började.

6. Jag kan säga svalbosoppa på finska.

 

Anse er utmanade allihop.

 

Visst är det kul att Ålandstidningens blogg börjar hänga med i alla dom här bloggvärldens runggångsgrejer. Snart ska ni se att vi går ut på blogg-öl också. Här på Åland.

Nej vi har inte fått tunghäfta. Det är nåt knas med grejerna och därför kan vi inte svara på bloggkommentarer. Snart fixat tror jag...

Hur lång tid tar det tror ni? Innan vi kan sluta säga

 

vevevepungtsjukvaaardsraaadgivningenpungtessee

 

eller

 

vevevepungtaaalandstidningenpungtax

 

och bara säga Sjukvårdsrådgivningen.se eller Ålandstidningen.ax?

 

Vi borde väl ha fattat nu att man inte kan använda å, ä eller ö. Och att www, det är liksom själva lösenordet – vårt Sesam öppna dig för att äntra den magiska världen på INTERNET.

 

Vi köper fan medicin på internet. Vi hittar våra partners där. Hyr filmer, skriver dagbok, pluggar, spelar, samtalar, beställer begravningar och resor, visar oss för världen och kollar in den tillbaks, söker oss till likasinnade, genomgår terapi. ALLT.

 

"Det är internet som gäller nu" som min chef brukar säga.

 

Jag tror han skojar... har det inte varit det ett tag?

 

Hör gärna av er med kommentarer på nya hemsidan. Okejdå den är inte så ny för er som användare men kanske finns det nåt som fattas? Jag tror mig ha större möjligheter nu att utveckla sidan om så önskas.

När jag var liten brukade jag en gång om året lägga mig ner på asfalten och ja. Ligga.

Det var första dagen jag noterade att asfalten var torr efter vintern. Den där dagen ni vet när man känner att nu så spelar det ingen roll om det kommer några fler köldknäppar eftersom man ändå vet att vintern har tappat greppet. Blir det kallt igen efter den dagen så är det en orkeslös och slattrig gammal vinter som krampar ur sig sina sista krafter. En vinter som har lagt sig på rygg och blottat strupen men som hugger en sista gång väl medveten om att slaget är förlorat.

I år var den dagen i lördags.

Jag  har bord på Bettans Bod just nu. Säljer ut mina felköp. Somliga aldrig använda vilket säger en del om mitt aningen störda förhållande till kläder...

Men det är så märkligt. För när jag så åker dit ungefär en snabbis om dagen och viker ihop och lägger till rätta – då kan jag bli lite stött.

"Jaha. Duger inte dom här skorna åt folk eller? Fan man ser ju att jag bara har använt dom en enda gång inomhus. Och den här überchica präglade läderväskan – fattar inte nån att den är het som helvete?"

Detta alltså EFTER att jag själv har hårdgranskat prylen och funnit den ovärdig att fortsätta sitt liv i mitt. Liv alltså.

Å andra sidan vet jag efter att ha anordnat tre klädbytarpartaj hittills att den absolut märkligaste trasan i ditt mörkaste mörkaste hemligaste garderobshörn kan se helt fantastisk ut på nån med en annan kroppsbyggnad än du.

Så handla nu för fan! Kommande helg lutar åt att bli en dyr historia för mig...

"Det börjar bli dags att bestämma vad du ska göra i höst" kan man höra i radion. Och så föreslås det en framtid hos HA. Eller om det är Högskolan?

I min värld är HA = Hells Angels.

Men jag kan väl aldrig tänka mig att Högskolan på Åland aktivt rekommenderar blivande åländska studenter att börja köra chopper och ansöka om hjälmdispans för mjäll.

Men det vore nästan roligare om det var så...

"Pastavagnen vid Sjukhuskiosken" hörde vi i skvalet av mainstreammusik på radion.

Vadå?

Pasta?

Vid sjukhuset?

Och mycket riktigt. Brevvid blomtjorren står numera en blågul ångande vagn som doftar skinka och tomatsås. Och med två varma styroxburkar på instrumentpanelen höll vi tummarna hela vägen tillbaks till jobbet.

"Hoppasdetärgotthoppasdetärgotthoppashoppas"

För det är ju så skönt på nåt sätt när nån orkar och vågar hitta på nya grejer och man vill att de ska lyckas och dessutom vill man så innerligt gärna ha ett lunchalternativ till att välja mellan.

Och det var gott! Kanske inte Lo Scudetto-gott. Kanske inte Il Tempo-gott. Men gott. Lunchgott. Väldigt lunchgott.

Rekommenderas: Pastavagnen vid Sjukhuskiosken.

Nu finns det en alldeles rimlig chans att bli bloggare nummer hundra på Ålandsblaskans läsarblogg. Då kan man döpa sig till Blogg 100 eller 100-bloggen eller nåt annat coolt och fira lite med mousserande vin eller champagne om man vill slå på stortrumman.

Å andra sidan är man lika historisk om man blir nummer 97 eller 104...

Det vill säga inte särskilt historisk alls. Men det är i alla fall en anledning så god som någon att öppna den där skumpaflarran.