Nån som minns barnprogrammet Farbror Frippes skafferi? Där Martin Ljungs figur Farbror Frippe botaniserade runt bland hundratals burkar i världens härligaste skafferi. I varje burk fanns en film som jag inte kunde ha brytt mig mindre om.

 

Men burkarna. Burkarna. Dom fastnade.

 

Det är väl därför mitt skåp därhemma ser ut så här. Tant Annas skafferi liksom. 

 

 

Så känner du att du vill göra en enkel journalissa glad mitt på fredagen och råkar ha en burk eller två drällande därhemma så hör av dig. 

På radion i morse kunde man höra att en ny avdelning har öppnat på Guantánamofängelset på Kuba. Istället för de tidigare galler som skilt cellerna åt har man nu byggt rediga betonglådor åt varje fånge.

Den svenske föredette Guantánamofången Mehdi Ghezali har i intervjuer vittnat om hur viktig kontakten med de andra fångarna var för att klara den fullständigt rubbade situation som Guantánamos interner befinner sig i. Nu ska alltså var och en förvaras isolerad i betong.

 

Amnesty har givetvis gått i tak.

 

Men så gick ordet till en person i ledningen för fängelset som valde att inte ställa upp med namn. Tacka fan för det.

 

"Amnesty har faktiskt inte ens varit här. Många interner tycker nog att det är skönt med lite privatliv. Det är lite som att ha en egen lägenhet".

 

En egen lägenhet??!? 

 

Dumheten överlever alltid. Den är så att säga för dum för att dö lär Aksel Sandemose ha sagt nån gång.

Något har hänt i min trappa. Själv retirerade jag lördag eftermiddag till Sund för att återvända först måndag morgon och då till en dörr som knappt gick att öppna.

 

Ett brunt klägg sitter på min tröskel och gör som klägg brukar nämligen kläggar fast dörren så jag får dra tills nyckeln kroknar innan dörrfan går upp.

I trappuppgången doftade det dessutom artificiell rumsrenardoft. Det har förmodligen överdoserats grovt eftersom det fortfarande sitter kvar... 

 

Jo jag har tänkt tanken att torka bort klägget, det är förmodligen nån medförd cocacola-grogg som har åkt ut precis på min dörr. Men tänk om klägget är blod...

 

Så om du eller någon du känner har varit runt stan och kläggat klägg på främmande människors dörrar i helgen, hör av dig. Jag vill veta vad slags klägg det handlar om och huruvida någon for illa i kläggögonblicket.

Se – en klubb i kategorin smal. Svenska Kennethklubben, bara för folk som heter Kennet(h).

 

Kenneths of the world – UNITE! 

Kanske ligger ändå surtanten i mitt hus i lä.

Rivjärnet från Wales använder trots allt tillhyggen i kampen mot sina grannar...

Vi har pratat om dem förr. Kassapersonalen. Dessa personer vars liv vi kan förenkla bara genom att vända streckkoden åt rätt håll på rullbandet och le lite.

Nu har de fått en helt egen öppen blogg. Konsumbloggen. Den är grym. 

Det var visst inte så svårt att hyra ut lägenheten trots att jag bara vände mig till XIT:s hemsidesbesökare. Tur att jag inte la ut den på Blocket...

Om jag bara inte så jädrans gärna ville ha henne kvar i landet så skulle jag tvångshyra min lägenhet åt Zandra. Hon frågade sådär artigt som man gör var lägenheten finns trots att hon gärna komplimenterar sig själv med att knappt hitta från stora Åhlens till Cityterminalen utan gps. Jag svarade såklart "söderförort som om du visste var det var..." lite sådär Stockholmsblaserat.

Hon kände en av dem som anmält sitt intresse till mig och jag undrade självklart vis av tidigare erfarenheter från andrahandsmarknaden om det var en flicka som grillar fisk på balkongen, pinkar i diskhon och skriker hela nätterna. Det var det inte sa Zandra.

 

Sen kom detta:

 

"Hej Anna.

Jag heter Zandra och skulle gärna hyra din lägenhet. Jag hoppas att jag kan få en vägbeskrivning för jag hittar bara mellan cityterminalen och gallerian. Jag har inte så mycket pengar just nu men fixar snart. Inte har jag något jobb heller, om jag flyttar dit alltså. Men det brukar alltid ordna sig med sånt. Har man råd att supa så har man råd att bo också är mitt motto. Mina intressen är: grillning (det blir mest fisk, på balkongen oftast), fester (jag gillar efterfester), joika på nätterna, golf (gärna i närheten där jag bor) och simning (gärna i närheten där jag bor). Jag hoppas att du kan köpa ett busskort till mig. För ett sånt har jag inte. Och visa hur man gör när man åker tunnelbana för det har jag aldrig gjort. Jo, jag har fotvårtor, men det kan fixa sig med plastpåsar på golvet (i och för sig kan det blir lite halt, så jag får se vad jag gör, men äh, lite fotvårtor har ingen dött av, det är mitt motto).

Sååå... Vill du ha en schysst hyresgäst som har bussigt fina kontakter i betongförorten i Strandnäs... sååå... hör av dig.

Förresten, vad pratar de med för dialekt där? För jag tål inte jobbiga dialekter. Då kan jag hellre bo kvar bakom Jussis motor.

(förhoppningsvis) din tillgivna hyresgäst Zandra Lundberg"

 

Låt oss säga att efter detta brev kommer ett tillägg till mina krav på hyresgäst. Det ska inte bara vara en pålitlig typ. Det bör vara en rolig också.

En svårartad farsot i folkmun kallad bloggdöden härjar vilt strax norr om rökerirondellen. Nina är tyst sen 7 februari. Annika har inte sagt ett ljud sen 18 januari. Karin har flyttat till sin gamla bloggadress, Malin tystnade 15 mars och Grulle - han tiger sen 14 februari.

 

Var bloggandet inget för Nyangänget? Eller vässar de tänder, tungor och vapen som en strategi i tidningskriget?

 

Gud så skönt att jobba på en tidning som petas ner i folks brevlådor vare sig de vill ha den eller inte... 

Ååååhhhhh. Nog är det roligt att Petra flyttar hit i höst men ackackack. Än en gång måste jag fixa hyresgäst till min tvåa i Stockholm...

Den är fin. 56 kvadratmeter stor med balkong och bara en liten minut från tunnelbanan. Badrum med fönster och ett fräscht kök med massor av skåp. Bara tio minuter med cykel så är man vid en fin badsjö och till stan tar det typ 15 minuter med tunnelbana. Och vad det verkar är den ledig från 1 september. Intresse? Någon?

 

Maila mig i så fall och berätta hur pålitlig du är.

 

Ps. Den har klädkammare också. Eller ett oinrett rum kan man väl säga. Vill man hellre göra arbetsrum så gör man det såklart. Ds.

 

Ps2. Pålitlig var ordet förresten. Du måste vara pålitlig. Inte opålitlig. Men det fattar du säkert. Ds2.

Helgens:

Mest misslyckade – shoppingturen till Stockholm. Ett par skor och ett begagnat vinglas. Är det nåt att komma hem med efter en hel dag?

Överraskning – inställd Ålandsförja fredag kväll. Resulterade i panikrush mot Tekniska och en mycket ostadig båtfärd från Grisslehamn. God tvåa – det snopna uppvaknandet man får då man släpat sig ur säng, åkt hela vägen från Sund till Godby för att skaffa lyxfrukost och det visar sig att Mattssons öppnar 12.00.

Godaste – två kandidater. Sushin på Medborgarplatsen i fredags eller abborre med gräslöksgräddfil, färskpotatis och hackat ägg på söndagen. Måste jag bestämma så... sushin.

Motion – skyfflat ett garanterat tvåsiffrigt antal skottkärror med jord. Samt kört omkring dem i oländig terräng.

Dummaste Anna – provade kläder vid Skanstull men köpte inte för att slippa släpa utan tänkte att "det där, det köper jag inne i stan sen". Utan att minnas att i stan, där är storlekarna alltid slut.

Tantvarning – "ska man resa till storstan ska man ha bekväma skor och axelremsväska". Fan. Är det nånstans man ska svassa runt med matchande heels och handväska så är det väl där...?

Movie marathon – två säsonger av Tusenbröder på två nätter. 

 

Nu har det gått långt. För långt.

 

Jag borde ju arbeta. Vara konstruktiv. Ägna mig åt mitt nya uppdrag som matredaktör på Ålandstidningen.

 

Men allt jag gör är drömmer om imorgon. Imorgon ska jag tillbringa sju timmar och tjugo minuter i den onämnbara staden. Och då har det gått långt. När jag så till den milda grad saknar min forna hemstad så att sju timmar och tjugo minuter ger mig våta drömmar.

 

Jag tänker på rundan.

 

Skanstull – Slussen via Sofo: Kupan, Myrorna, Stadsmissionen, Apparat, Grandpa, Lisa Larson, Tjallamalla, Cocktail, Stockholm Oriental, Bolia, Friisbutiken i backen, Emmaus och sushi på Medborgarplatsen.

 

Gamla Stan: Himlen runt hörnet, loppisen där vid Stortorget och en längtande blick in på Johan Thunells "Nyllen".

 

Mitt i stan: Åhlens (nutidens Mecka. Fint billigt hemmakrimskrams och sjukt mycket kläder), Indiska (dito), H&M (himlen), Berry, Hötorget, Zara, Cubus, Din Sko, Wedins, promenad mot Gallerian, chokladglass och hallonsorbet på nedre våningen, en H&M till eller två, en Indiska till eller två, Acne på Norrmalmstorg, Nilson Biblioteksgatan...

 

Äh, våta drömmar kanske man ska hålla för sig själv...

 

Vi hörs på måndag om ingen anda faller på i helgen.

 

Och förresten. Bara för att ni ska hinna lugna ner lynchmobbsnerverna till måndag så blir det inga partypics. Det var klent med folk förra helgen och nästa helg är Valborg. Vi spar krutet helt enkelt. 

Mitt hår, mitt hår... Aldrig har en frisyr hållts i mitt hår längre än från frisörskan till nästa dusch. Jag har aldrig haft en "egen frisör". En såndär som alla verkar ha som dom bara "ääälskar" och som "precis förstår sig på just MITT hår". Den enda som hittills klippt mig perfekt bor dessvärre i Perth och väntas inte hit igen förrän nästa sommar.

Mitt frisyrmässiga liv består av ett vilset irrande mellan främlingar som aldrig kallar mig vid namn utan att kolla bokningsboken och aldrig hajar konstruktionen av de känsliga virvlar som gör mitt hår tjockt och platt på ena sidan och tunt och knorvligt på andra.

 

Jag famlar i mörkret.

 

En gång famlade jag mig hela vägen till den lilla (numera såklart konkade) salongen på Henriksdalsberget i Nacka (inte vet jag, jag behövde väl ett klipp bara. Desperat.). Kanhända norra hemisfärens mest otrendiga frisörsalong där en 120 centimeter kort dam välkomnade mig på vad jag tror var persiska. Jag satte mig ner, blev plastbehängd och använde mina mest persiska gester för att förklara att hon bara fick ta nån milli. Max!

 

Skvallertidningarna i hennes högar var gamla nog att berätta om Pernilla och Emilios himlastormande kärlekshistoria och att döma av dammavtrycken på hyllorna var det nog ett tag sen hon sålde ett shampo.

 

Plötsligt kom en mycket berusad man in. han var högljudd och helt uppenbart väldigt upprörd eftersom jag hade haft mage att gå in och klippa mig precis just där och då. När han hade tänkt göra samma sak.

 

Allt det här förstod jag på tonfallet eftersom hans sluddriga fyllgubbesvenska var svårare att förstå än både persiska för mig och svenskpersiska gester för frisörskan. Hon verkade däremot van vid hans spontana frisyrbytesinfall och rekommenderade honom per klocka att återkomma om en halvtimme.

 

Medan den pyttelilla frisörskan med gott mod skyfflade ut fyllot på gatan krympte jag under mitt plastskynke i ungefär samma grad som min svenskpersiska gest för hur många millimeter hår frisörskan på Henriksdalsberget egentligen skulle få klippa av mig.

 

Vem fan vill dela frisör med Henriksdalsfyllot?

 

Färgat håret har jag alltid gjort hemma. På senare år med helt rimligt utfall men i min väna ungdom av varierande resultat. Mycket plommonlila. Svarta ränder. Mörkbrunt.

 

Nu däremot till sak. Jag ska alltså ta steget och både frisera och färga mig hos en nogsamt utvald frisör snart. Inget radikalt men gärna hos en sån som kan bli min förtrogna sen. MIN frisörska som känner MITT hår utan och innan och i varje förvirrad virvel.

 

VEM är MIN frisörska egentligen? VAR är du?

”Vegan? Sitter hon och letar upp bombrecept på nätet då eller?”

”Bög? Jaha. Gillar schlager, dansar bra och har bara tjejkompisar då?”

”Aha. Brillor, högvattensbyxor, blekfräknig och med grå Eccoskor. Datanörd. Definitivt.”

Kanske har ni fattat. Jag pratar förstås om stereotyper. Ett jävla påfund om ni frågar mig men ack så svårt att värja sig mot.

Den jag själv drabbas oftast av är givetvis:

”Journalist? Nyfiken snokande skvallerkäring då ja. Akta er för vad ni säger govänner.”

Och då måste jag som vanligt fråga:
– Vad tror ni händer med en journalist som skvallrar om saker som man har fått höra? Tror ni man får höra nåt på förhand nästa gång då?

Näjustde. Kanske är journalister egentligen de människor som sitter på mest information men som säger minst.

Kanske stereotyper är som troll och fördomar – spricker när man drar ut dem i ljuset?

I serien nödbloggar presenterar vi härmed "Veckans present placerad på annorlunda ställe!".

 

Det här är ett smycke jag fick igår vilande på vad som är mitt hela liv ännu idag och imorgon – nämligen XIT-planeringen. På fredag får ni se vad det blir av den här gul-lila röran. Imorgon får planeringen ännu en dimension då jag börjar strecka över med grönt som betyder "färdig sida".

 

 

Så visste ni det också.  Man lär sig nåt nytt varje dag.

Det kommer en ny XIT på fredag. Den ska skickas imorgon tisdag. Därför är min bloggaktivitet nedsatt till nödläge. Men på begäran ska jag här visa dagens mugg. Ett minne från Ålandstidningens 100-årsjubileum. Ett bevis för att Ålandstidningen spelar i samma liga som The European, Herald Tribune, Die Zeit och Figaro. Ett gott redskap att konsumera te ur.

 

Och så återkommer jag när tid finnes.

 

En bra mugg. Rena trotjänaren. 

Det bor en tant på min gård. En tant av kalibern näsan-mot-fönstret. En sån där tant som anser att alla under 55 är glopar som ska hålla käft och ta emot all skit som hennes generation obefogat har att kasta på dem. En tant vars främsta dagliga syssla förmodligen är att läsa dödsannonser och försöka klura ut hur det egentligen går till det här med att gnällmessa dagstidningarna. Den här tanten stod säkerligen modell då definitionen av ordet hobbypolis skulle sättas.

 

Igår kväll gav hon sig på mig.

 

Jag hade tydligen parkerat på en plats jag inte fick parkera på. Det var liksom underförstått för nån annan i huset brukade alltid parkera där. Men ingen märkning fanns. När jag frågade hur jag själv kunde gå till väga för att få en sån där privilegierad parkeringsplats (med vakthund och allt) svarade tanten (läs kärringjä**ln):

 

"Sånasomduskaparkeradär mendefattarnijuingaatt parkerarallapåtvåplatsersådär(tanten pekar på några andra bilar) dåfåringaallaplats"

 

Såna som jag? 34-åriga hemvändare med ordnad ekonomi, katt och bredbandsbehov.

 

Jag flyttar min bil. Går hem och låser in mig. Pratar högt framför spegeln och känner ett oemotståndligt sug efter att gå över till tanten (läs... janivet) och be henne skaffa sig en hobby. Dansa eller nåt som skulle få henne på bra humör.

Och kanske tala om för henne att det inte är enbart äldre människors privilegium att bli förbannade. Även vi kan bli det. Riktigt jävla skitarga kan vi bli och då är vi friska nog att göra annat än stå på en balkong och orera.

 

Sen så åt jag en smörgås och tänkte att tanten, hon är säkert ganska ensam. Innerst inne säkert hemskt ledsen för att den enda kontakt hon har med den yngre generation hon inte fattar sig på är när hon skriker åt dom från den gemensamma balkongen. Kanske är hennes enda vän den andra tanten som brukar stå på just den parkeringsplats jag försökte snyta åt mig. Kanske har denna andra tant hemskt ont i sina ben och måste ha nära från bilen.

 

Och så fick den där historien gå till historien.

Jag är tråkig. Jag har för lite tid. Jag kan inte tänka i några andra banor än en sak i taget vilket brukar bli följden av att jag aldrig säger nej utan tar på mig mer jobb och mer jobb i nåt slags smickrad förtjusning över att någon vill ha det jag skriver.

 

Och istället hamnar jag där igen. Och blir tråkig. Bra tänkt.

 

Nästa gång nån frågar mig om jag vill jobba nåt extra ska jag säga nej. Definitivt. För i så fall kanske jag kunde få ur mig en enda inspirerad blogg att publicera här. Och inte bara denna sammanhangslösa soppa.  

Påskhelgens:

Roligaste kväll: Lördag längst in i hörnet på Indigo med en hel flaska vin (slapp gå till baren hela tiden) och en massa roooliga människor att dansa med. Fötter blödde vill jag lova.

Skönaste dag: Söndag i skogsjacka och gummistövlar. Hackade grästuvor, klippte kvistar, krattade gammalt gräs och knipsade ur äppelträd som växt vilt i 30 år.

Sämsta: Beställde en väl gräddad bakispizza med extra lite ost. Kinkig som jag är... Fick ändå den gamla vanliga degklumpen med osthög.

Bästa föda: Clementines gravade lax med ärtpuré och wasabigrädde i lördags.

Motion: Två missade träningspass. Droppen i bägaren som gjort mig svartlistad på gymet tills betalning utförts. Men om Indigodans räknas som motion har jag fått min beskärda del ändå.

Film: Double Jeopardy, märklig historia med Ashley Judd och Tommy Lee Jones. Dög att somna till.

Asgarv: Betnér i torsdags. Han måste ha haft en sämre dag vid förra besöket. Då kände jag mig lite tom efteråt. Men den här gången hade han fått fortsätta hela natten.

Plagg: Står mellan skogsjackan och blommiga vårtoppen som fick komma ut ur garderoben för säsongen i lördags. Let´s say... blommiga vårtoppen.

Hemmapartaj: Hos Nicke och Jenny på Vårdö i fredags. Påsklax, irish coffee och fulvin i jordkällaren.

Påskägg: Nä.

 

Det var det hele.

 

Blev i förra bloggen beskylld för att vara mommo eftersom jag tillfört våningens påskägg rödgula rävkarameller. Tänkte därför bjuda på en hel kavalkad av mommogodis som gjorde räven sällskap. Förmodligen är det dom som fortfarande ligger kvar också nu när alla gått hem från jobbet...

 

 

Mest förtjust blev jag vid återseendet av "Kisskiss" längst ner. Trodde de hade gått ur tiden.

 

 

Tre kilo snarr. 

Alla gör´t. Det är aningen eller egentligen sjukt geeky men säkert skitkul. Jag talar givetvis om bloggträffandet (aka "bloggöl") Likt en utmaning eller annan valfri lista färdas inbjudan om gemensam dejt för folk med liknande profil i "bloggosfären" (usch ryser av ordet)... och så ses man och pratar om... ja... blogga då väl? Som en blind date fast för många.

 

 

Nu undrar jag när Ålands första bloggöl ska ske. Eller om det redan har skett – varför i helskotta var jag då inte bjuden?

"Ni tjejer som snackar om att föda barn, ni vet inte hur det är när Anna Karlsson är riktigt förkyld..."

 

Host.

 

Host. 

Som sagt. Jag är sjuk. Och partypicskameran ligger på jobbet.

 

Tänkte att nån kanske vill spela kycklingspel istället?