Om du verkligen vill avgöra om du har på Mariepark att göra på lördag så kan du testa dig här.

I serien "önska låtar från Steel FM via bloggen" presenterar jag härmed en förhoppning om att få höra Manic Street Preachers med Nina persson i "Your love alone is not enough".

 

Kom igen Tomas! 

Så sitter jag här igen. Utan nåt att blogga om. Tills den lille rackaren Tomas på Steel FM säger mitt namn. Eller egentligen säger han mitt livs första smekamn XIT-Anna.

 

Och så bjuder han på Sarah–originalet. Mauro Scocco. Tack för det.

 

Nästa gång tycker jag vi kör dem rakt efter varann för att riktigt jämföra hur lam han är Daniel Lindström.

 

Låt mig nu tillägga att Mauro inte är någon favorit han heller men satt emot sin bleka kopia blir han rena Bono.

 

Ni minns väl alla vilken potential Daniel visade i Idol? Lockig och klockren och ostyrig. När började det gå utför egentligen? Var det den gula koftan? Den slätstrukna frisyren? Den slicka Idol-fabriken?

När nån ska till att bli ihop brukar det ofta snackas om hur enkelt det vore om man kunde göra som förr. Fråga chans per lapp bara så fick man ja eller nej rakt av. Eller så kanske man fick ett kryss i kanske-rutan och då kunde man i alla fall säga att man nästan var ihop.

 

Men för alla er som tror det. Att det var så jävla enkelt att fråga chans och bli lycklig så kan jag berätta att jag faktiskt frågade chans på samma kille tre gånger, det kan ha varit i trean. Han sa nej alla gånger.

 

Själv har jag faktiskt haft mycket lättare att bli ihop i vuxen ålder. Eller mycket lättare kanske är att ta i men lättare i alla fall.

När jag var liten fick jag alltid slicka skålen när det bakades sockerkaka hemma. Kryddkaka också. Och paj och ja, ni fattar. Skålslickning liksom. Alltid ljuvligt, alltid för lite.

 

"Men när jag blir stor" tänkte jag. "När jag blir stor ska jag minsann äta precis så mycket kaksmet jag orkar".

 

Numera blir det alltså kaka av vad som är kvar efter att jag har ätit det jag behagar... Ibland blir det bara ett par skruttiga muffins.

 

Samma sak är det med rosa. Jag ville såklart ha rosa tapeter med stora blommor på och rosa sängkläder och rosa skolväska och helst ville jag ränna runt i rosa prinsessklänning också både i skolan och hemma och när vi nån gång handlade på till exempel Janssons Livs.

 

Men mammas estetsjäl klarade inte av det utan det blev vita tapeter med tunna rosa ränder, mörkt gammelrosa påslakan ibland och skolväskan tror jag för det mesta var röd.

 

Och inte fick jag ha sån där svansmössa heller som alla dom fräna flickorna hade. Jag fick gå runt och skämmas i mormors hemstickade röda tofsluva som till råga på allt bar smeknamnet "boffimössan".

 

Nu när jag är stor däremot. Nu kan jag själv bestämma. Så här sitter jag nu, en rosévinsälskare med garderoben full av omaka rosa plagg, ett antal rosa handväskor, träskor med rosa rosor på, rosa eltandborste, skåpen fulla av rosa burkar och en lägenhet som... ja kolla själva.

 

 

Så kan det gå. Så alla ni föräldrar därute. Var försiktiga med gränserna. Det kan sluta i en motreaktion... Nästa steg kan vara Davy Crocket-mössa.

Det är tydligen Tinky Winkys handväska som gör´t. Åtminstone enligt barnombudsmannen i Polen... Att man blir homosexuell alltså.

 

Själv har jag lagt åt sidan funderingarna på varför man blir homo. Om man föds till det eller om det kommer på vägen.

 

Eftersom vi är människor måste vi tydligen veta allt så forska på bara. Men bespara mig quatsch om att färgen rosa eller en handväska hos en barnprogramsigur bestämmer vem en fullvuxen person råkar bli kär i.

 

"Spela roll" kunde man kalla mitt förslag till teori. Eller "mind your own business". Låt för fan folk älska vem dom vill.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Daniel Lindströms version av Sarah är det lamaste, slemigaste, mest ***lösa en manlig sångare har försökt sjunga sen... sen... nä. Sen nånsin.

 

Sluta spela den. Tack.

Förra veckan hade JP hittat ett Ålandstidningsinlägg där Zandra dåförtiden Mattsson var en jätteliten jättebekymrad flicka som oroade sig för nån höna och hennes kycklingar som intevetjag. Satt i klistret på nåt sätt. OJOJOJ tänkte jag, tänk att han hittade en så gammal tidning men det visade sig såklart att den var från typ 1992.

 

Då var jag 20 år. Hönsmammor i klistret hade inte riktigt den effekten på mig längre att jag ställde upp i tidningen. Jag ville förmodligen mest hångla och supa på Medley då.

 

Och så i lördags när Zandra och jag hade avslutat vårt lilla... uppträde... på Dinos. Då avslöjade hon att hon aldrig nånsin hade hört taaalas om Dio. Inte konstigt att hon mest sjöng trallallalaaa där bakom ryggen på mig...

 

Jag skulle nästan vilja kalla det att umgås över generationsgränserna. Jag känner mig som en som umgås över generationsgränserna. Det känns stort.

Då så. Då har jag inte bara idkat båtkaraoke (Silja Line, tidig vår 2005) och hemmakaraoke (Birger Jarlsgatan, 5 maj 2007) utan även rockkaraoke (Dinos, 25 maj 2007).

 

Och eftersom uppmaningen "stoppa mig NÅGON om ni ser mig på väg mot Holy Diver på Dinos" inte alls fungerade så testar jag med en ny uppmaning. Om jag någonsin mer skriver ordet "karaoke" i samma mening som ordet "jag" – stoppa mig då. Snälla stoppa mig...

 

Och till er som tvingades bevittna Holy Diver med mig som lead singer och Zandra som kör i fredags – ursäkta.

... det är jag. Just nu. Om nån händelsevis saknar mina kloka tankar så kan jag meddela att de just nu allihopa finns samlade kring ett jobbprojekt som har slukat mig hel denna vecka.

 

Annars är veckans stora händelser att jag har ätit vegetariskt tre dagar. En ny klänning har kommit på posten. Jag har medverkat i den suddiga bakgrunden på en matbild till Ålandstidningen Lördag. Jag har sett Babel (fantastisk by the way). Jag har gett Fred Forsell krönikeledigt i juli (det är väl här ni sätter eftermiddagskaffet i halsen men Fred måste också få vara ledig annars kanske han slutar helt...). Gere har bytt banner här på hemsidan till nåt knäppt piratspel som jag ännu inte har testat. Pokerkvällen med jobbet som skulle ha gått av stapeln i kväll har blivit inställd på grund av klent virke i croupieren (en liten förkylning... ärligt Tommy...).

 

Och så har jag på hennes egen begäran skickat det här mailet till Zandra:

 

 

Ikväll har Zandra lovat ta med mig på rockkaraoke. Ser nån mig visa minsta tendens att närma mig scenen med Holy Diver på läpparna så sätt stopp för det. På vilket sätt som helst.

Själv var jag bortrest i helgen. På mångkulturdop i Stockholm där persiska hördes runga över nejden blandat med finska, åländska, svenska och tyska.

 

Men en vän till mig ville ändå informera om att självaste Conan – barbaren var ute och gjorde stan. En hoper vitt skilda människor har fastnat på bild med barbaren och här finns onekligen ett visst nyhetsvärde.

 

Som enda offentliga medium kan XIT alltså här presentera bilderna från den världskände gladiatorns helkväll i Mariehamn.

 

Conan sjunger hårdrock.

 

Conan träffar lokal debattör.

 

Conan kramas med lokaltidningsfotograf.

 

Conan sångtävlar med en lokal möhippa.

 

Hoppas det var roligt i Mariehamn Conan och välkommen tillbaks.

 

 

 

Första gången jag såg Jouya Shafie dansade han runt utanför en glasskiosk med konstiga linser i ögonen. Samma sak gäller förmodligen för många fler än jag.

 

Nu kan man se honom på TV4. HEJA JOUYA!

Ingen missade väl förra årets Postpokalskandal då XIT och Sparhallen hamnade i krig? Debatten gick het både här och där.

 

 

XIT och Sparhallen är nu ganska sams igen. Och till vår stora förvåning är vi dessutom fortfarande välkomna att delta. Tävlingsreglerna innehåller dock ett antal riktade pikar.

 

”Det är inte tillåtet att hindra andra tävlande lag från att ro.”

 

”Alla typer av allvarligare bråk mellan de olika lagen kommer att leda till uteslutning, det vill säga diskvalificering ur tävlingen.”

 

 

”Incidenten mellan två lag i samband med Postpokalen 2006, där två lag råkade ordentligt i luven på varandra, skall undvikas denna säsong.”

 

Men herrejesses. Det där kan man väl ställa upp på. Det är själva roendet som jag nojar för. Sist jag per handkraft försökte framföra en båt snurrade jag runt runt och fick be RoNo-killarna om hjälp för att ta mig till kaj...

 

Jag visste det. Det är aldrig för sent.

"Man borde ha passat på och ha åkt till Helsingfors nu. Det kommer ju ALDRIG att hända igen att Finland får ordna Eurovision Song Contest."

 

Så låter det i stugorna nu. Det fattar jag väl. Men ackackack så fel man kan ha.

 

Inte bara är det HELT fel att säga "man borde". "Man borde" är det mest passiviserande en människa kan säga. Inte "jag" och inte "ska" utan "man borde"... ni hör ju själva.

 

Men det andra som är fel i den där säjningen är att Finland inte kommer att arrangera tävlingen igen. Jag tror faktiskt att Finland kommer att stå värd redan nästa år.

 

Sedär. Där har ni mitt förhandstips. Hanna Pakarinen. Hon är grym jämfört med resten.

...måste väl vara att ingen saknar en på 7 år.

Såhär såg det alltså ut när möhippan hade blivit sams med polis och väktare förra helgen. Det var ganska exakt här som de lovade att inte lägga sig i att vi skulle ha en naken man poserande för oss i Humlegården senare under dagen. 

 

 

Nu var det ju EONER sen jag behövde bry mig om åldersgränser på krogen. Men andra gör det. Bryr sig alltså. Därför ska jag nu dela med mig av ett mail som droppade in för sisiådär en minut sen från Arkipelag.

"Lördag 2/6 är det 18 års åldersgräns som gäller så att alla studenter och övriga som slutat skolan kan komma hit och fira att sommaren äntligen är här.
 
Från och med fredag 29/6 fram till lördag 18/8 är det 20 års åldersgräns både fredag och lördag och 18 år övriga dagar annars är det som vanligt 20 år bara på lördagar och 18 år övriga dagar."

 

Sådär. Något att debattera. 

Är du din ålder eller?

 

Själv är jag 36 i testet. 34 på riktigt så det är väl ok. 

Ålandstidningsbloggen har fått sin första matblogg. Det tackar vi för. Bönan heter den och finns i brist på ämneskategori under "Miljö".

Det är ju alltså ekokafé-Johannas blogg det här. Man får ju hoppas att dom där dinkelpannkakorna med halloumi hamnar på menyn nån dag.

 

Om nån annan än jag är matbloggsknarkare så finns det att plocka från. En av dem är Matälskaren och hennes lista över favoritmatbloggar finns här.

 

Glid runt lite där då och då och inspireras så ska ni få se hur äckligt det känns med Gorbys piroger sen. Själv ska jag äta sparris med nöt- och parmesandressing ikväll.

Jag är en av dem som har synat bluffen Dajmkulor. Jag veeeet hur det såg ut när Marabouchefen kom på idén och hojtade ut över chokladfabriken att nu! Nu! Nu ska vi börja tjäna pengar på riktigt.

 

"Varje fredag innan vi stänger så sopar vi givetvis upp allt jox som hamnat i golvsilen vid Dajmtillverkningen", ropade han ungefär som den där tanten i försäkringsbolagsreklamen som ställer sig på skyskrapan och ska ringa upp alla 1,9 miljoner kunder.

 

Så ropar han.

 

"Sen doppar vi skiten i choklad och så säljer vi det som... som..."

 

"...Dajmkulor...? Kanske...?", svarar en chokladfabriksanställd som tack vare denna idé befordrades till kung över Dajmkuletillverkningen och idag badar i mjölk och honung i sitt residens vid vattnet i Saltsjöbaden granne med Carola.

 

Jag är en av dem som är övertygad om att lördagskorv är vad korvfabrikanterna gör av sin golvsilsgegga. Och dom gör det på lördagar för att ingen ska se vad de håller på med.

 

Ändå är det jag. Just jag, denna människa så misstänksam mot allt som osar "sälja skräp för dyra pengar". Just jag som sitter här och hmmm:ar och mmmm:ar och brmmm:ar över Pätkis nya idé Mini-Bites.

 

Det måste vara guds gåva till chokladälskarna. Undrar om lördagskorv är gott på hemvetemacka förresten...

Sen jag tog min andra TBE-spruta i måndags känner jag mig som bakfull. Ont i skallen, mosig i ansiktet, kroppsvärk och allmänt led. Nån som känner igen sig?

Vi ses rätt sällan jag och Maja men jag tror jag får kalla henne min kompis ändå. I fredags fick jag ta ut en sticka ur hennes finger utan att hon grät minsta lilla.

 

"Jag minns att du sa när hon var bebis att du inte klarade av barn förrän de var stora nog att vara folk och gick att snacka med", sa Sofia som är Majas mamma. 

 

Det är helt sant. Spädbarn är i mina ögon mest till för sig själva och sin familj. Dom tillför liksom ingenting förutom att dom är söta och fina förstås men det behöver man bara konstatera en gång på en minut. Dessutom hävdar jag att det är med barn som med vuxna. Vissa passar man ihop med, andra inte.

 

När jag berättade för Maja att jag bor i ett annat land tittade hon stort på mig.

– Är ni fattiga där?

Frågade hon sen. Och så fick jag gå igenom allt som hon undrade om vi hade även här. Hundar. Träd. Väggar. Cyklar. Bajs. Mat. Tv. Lampor. Och så berättade jag vad vi har som inte finns i Sverige. Hemvete till exempel. Så kittlade hon mig under armarna och så fick jag låna ett hårspänne att hålla luggen med. Man kan liksom snacka med Maja nu. Vi funkar ihop.

 

Sen ville hon hellre somna i saccosäcken till "Myror i brallan". 

Jenny du ville ha second hand-tips. Det här är bara till dig. Min second hand-runda brukar gå till större delen på Söder och kan se ut ungefär såhär:

 

Återvinnarna vid Skanstullsbron, mest prylar men väldigt billigt.

Myrorna på Götgatan, kläder och grejer, hittar oftast nånting här.

Kupan på Östgötagatan. Sådääär men rätt billigt om man hittar rätt grej.

Stadsmissionen på Skånegatan. Har gått från välgörenhet till dyrfin second hand vilket inte riktigt är i min smak då jag anser att välgörenhetsloppis ska vara billig och just loppig. Men här finns grejer så jag hamnar alltid här ändå.

Lisa Larsson på Bondegatan. Stans äldsta och bästa second hand. Lisa är benhård och tar bara in saker som passar in vilket gör att man slipper allt skrot som finns på vanliga lumpaffärer. Såklart syns det på priset men det är det väl värt.

Mormors skattkista också på Bondegatan. Om det händelsevis är öppet. Ingen har ännu kunnat se något system i öppethållningstiderna här. Men det är trångt och brokigt vilket varje second hand-affär med värdighet bör vara.

Påkläderiet på Södermannagatan. Inte köpt nåt här än men den dagen kommer, var så säker.

Beyond Retro på Åsögatan. Hit har jag inte hunnit än men dagen jag går in där kanske jag aldrig kommer ut mer så det är kanske lika så gott.

Emmaus Slussen. Även här har man blivit lite dyrfin och öppnat en bredvid-butik med knäppa priser vilket fick mig att gå ed på att aldrig mer gå hit men det vet jag att aldrig kommer att hålla. Här har jag hittat kanske mest bra grejer genom tiderna.

Stadsmissionen Mariatorget. Stort och inte så bra kläder men mycket grejer och en del möbler.

Modern Retro Wollmar Yxkullsgatan. Har bara hört talas om denna så prova du.

La Principessa på Rosenlundsgatan. Fina klänningar och skor men pyttelitet. Både butiken och ofta storlekarna.

Judiths på Hornsgatan vid Zinkensdamm. I klass med Lisa Larsson. Dyrt men flott.

 

Och har du inte skavsår nu så får du väl gå tillbaka samma väg. Du har säkert missat nåt under första svängen...

 

Ungefär såhär ska du gå Jenny. 

Precis så som Pyttes möhippa i lördags var ska en möhippa vara. Förutom polisinslaget då men även det blev slutligen en rolig historia...

 

Vi maskerade oss alltså i svart och plockade upp Pytte hemma kl 09.00. Strax efter det blev vi stoppade av en polisbil på Södermalm som andades ut när de fick höra att det var en möhippa och inte ett afa-upplopp. När vi sedan åkt genom hela stan och landat på Stureplan för att lämna över den blivande bruden till hennes personal shopper på MQ hade det larmats från olika håll längs vägen och fyra väktare omringade oss inne på Sturegallerian Vi fick demaskera oss och snällt vänta på snuten...

 

... som visade sig vara hur snälla som helst (förmodligen lättade...) och ställde upp på möhippebilder som nån dessvärre tog med en annan kamera än min.

 

Next stop Humlegården där krokimodellen Naken-Lars plockade på sig masken med Pyttes blivande makes ansikte och poserade till förbipasserande hundpromenerares stora förtjusning. Mycket bubbel och babbel och så vidare till bingohallen i Hötorgets tunnelbana där vi småberusade förlorade allt vi satsat utom 120 spänn som självaste bruden sopade hem.

 

Sen var det middag och mitt i dök herr Carl-Jan Granqvist upp och föreläste om adlig vett och etikett. Till saken hör alltså att Pytte när hon gifter sig blir friherrinnnan Eleonora von Essen. Flott värre... Nästa fyllefest blir kanske i Riddarhuset.

Carl-Jan ville förresten inte så gärna gå utan började reda ut vilka i vems familjer han kände, åt med fingrarna från vår buffé och drack rätt mycket av vårt vin innan han slutligen vänligt men bestämt avtackades av värdinnorna. 

 

Därefter dök svensexan upp och det sjöngs karaoke tills öron blödde. Mitt eget mest uppskattade bidrag var "It´s raining men" ihop med brudens syster varefter jag gick runt hela kvällen och uppmanade alla att ta i ordentligt då de sjöng. Anna Karlsson-metoden liksom.

 

Kvällen avslutades på nyöppnade "Ett ställe" på Söder där det halsades helrör och dansades vilt tills... ja. Gryningen. Typ. Fy fan så roligt.

Den här bloggen är till er som blir jätteupprörda när jag berättar att jag ska åka till Stockholm. Jag vet inte varför ni blir upprörda. Jag berättar ju ibland att jag ska till Godby eller till Arken eller på idrottsgala och då blir ni inte alls arga.

 

Hursomhelst tänkte jag nu – bara för er som inte gillar att jag åker dit eller inte gillar att jag berättar det eller hurdenuär – berätta hur innerligt äktåländsk jag egentligen har blivit på det här dryga halvåret jag har vistats här. Jag bodde ändå där i 12 år ska ni veta.

 

– senast jag åkte till Stockholm tänkte jag på morgonen att "nu ska jag ta bekväma skor och axelremsväska så jag orkar gå hela dagen" INTE "nu gäller det att se snygg ut när man ska hänga med bratsen på Stureplan".

 

– på Ålandsfärjan köpte jag ett 300-grams inredningsmagasin som jag sen frågade flickan i receptionen om jag fick deponera hos henne så jag skulle slippa bära det hela dagen i storstan.

 

– när vi sen åkte hem och det blåste så mycket att bara Eckerölinjen körde så tänkte jag INTE "nu är det bäst att man går och tar en vilstol så man inte börjar må illa" utan "om vi delar på en flaska vin innan vi avgår så märker vi nog inte att det gungar"

 

– eftersom 300-gramstidningen låg deponerad på Ålfen trodde jag att den var förlorad men så kom det ett brev adresserat till mig med en hälsning från Tanja i receptionen och tidningen medskickad.

 

– i morse när nån frågade vad jag skulle göra i helgen sa jag "jag ska till SVÄRRJÄ". Inte "jag åker till Stockholm".

 

Så pusspuss. Nu åker jag dit igen. Sura för det om ni orkar.

"Men åååååhhhh kan du höööjja liiite dååå?"

 

Förfesten är slut. Precis när den där så innerligt pinsamma hemmadansen hade kommit igång och jag eller nån annan fått fram luftgitarren togs ett gemensamt beslut av torrbollarna i köket att nu. Nu ska det gås på krog. ("Innan de där idioterna i vardagsrummet river hela lägenheten...") Så får istället en fullständigt oskyldig taxichaufför lida med luftgitarristerna och discodårarna som mimsjunger i baksätet.

 

Och det är där – precis mitt emellan vardagsrumsfesten och dansgolvet han har hittat sin nisch. Karaoketaxi-Todi. 

 

Det är fränt. Jag bara längtar till min första karaoketaxifärd.

 

Min sista taxifärd däremot. Då skulle jag kanske hellre ha åkt med den här killen. 

Schulman är tillbaka! Till min glädje och många andra människors stora förtret...

 

Tack för tipset du som helt enkelt kallade dig "tips".

Hela 3,5 planeter går jag omkring och låtsas att det finns. Idiotjag.

 

Testa du också. Sen är det bara fram med treglasfönstren... 

Tänk hur man tror att det syns utanpå när man gjort nåt dumt... som jag till exempel som helt kallt glömde säga till partypicsfotografen att gå till Mariepark i lördags. Nu kommer jag smyga försiktigt genom stan och förvänta mig spott och spe av alla jag möter.

 

Förlåt. Det var verkligen inte meningen.