Nej hörni tack för mig då. Får se om det blir nåt mer bloggande för min del. Men det har varit ett nöje att ha med er att göra.

Kram.

Jaha.

Snopet.

Sitter ensam kvar min allra allra sista dag på XIT och min enda kollega är nånstans i jävla Lyon på bröllop och alls inte här och firar av mig med pompa, ståt och skumvin.

Jag har två moment kvar på min allra allra sista XIT och vill inte riktigt börja med dom för sen är det jussom liksom över.

Jag har ångrat mig. Zandra kan glömma att hon ska ta min stol på måndag. Zandra om du läser det här: GLÖM ATT DU TAR MIN STOL PÅ MÅNDAG!

Jag sitter förbanna här tills jag förmultnar.

Alltså nu har jag ju ägnat större delen av min tid de senaste två veckorna åt ett gammalt askfat till lägenhet och en gammal pappersinsamlingsprodukt till tidning men jag kan väl aldrig tänka mig att något så stort som Facebook skulle ha vuxit fram under denna ringa tidsrymd.

Men plötsligt är det ett herrans liv om den här ansiktsboken.

Häromdagen fick jag ett sms av fina Sofia som bor i den onämnbara staden och uppmanades i rappet att ansluta mig till nätverket. "Snälla regga dig" lät det. Jag kan inte minnas sist Sofia bad mig göra något på det där vädjande viset så det måste ligga krut bakom.

Men kan nån förklara lite för mig. Vad är det jag ska göra på Facebook? Kan Facebook ersätta kärleken i våra liv? Kan Facebook hjälpa mig att få ut min sista XIT? Att göra Ålandstidningens tv-satsning till ett av världens sju? Att få ett längre lyckligare liv? Kan jag skrapa ihop ett posse där som kan platsbygga hallgarderober och hänga upp glasfiberväv i skrubben?

FÖRKLARA!!!

Revidering: Jag är nu sedan tre timmar fast i träsket. Har redan fått kontakt med en människa jag inte har talat med på tre år och är bjuden på hennes baby shower. Om jag vore arbetsgivare hade jag spärrat all åtkomst till facebook på hela företaget. Men ingen har ännu erbjudit sig att platsbygga min hallgarderob.

Jaha nu tycker Putte att jag är tråkig också. Det är för jävligt.

Men du ska ha klart för dig Putte att när jag träffar dig nästa gång så ska du få, för jag gillar inte dig heller. Eller vänta nu. Jag känner inte dig och kan således knappast ha nån åsikt. Just ja. Så var det.

Oj så skönt det där var. Jag ska nog använda mina sista dagar på den här stolen till att ta bladet från munnen. Kom igen. Skända mig. Stånga mig. GÖÖÖR nånting.

Revidering: Jag har visst en åsikt om dig Putte. Du hojar utanför vägar du förstår dig på. Att ta bort annonser i en gratistidning är inte möjligt eftersom tidningen bör ha anställda för att kunna fortsätta leva. I dagens läge är vi två och har en annonsprocent på mellan 40 och 45 % vilket inte är någon exeptionell siffra i gratistidningssammanhang. Annonsörer förresten, de är lika med det känsliga folkslag som såvitt jag förstår hade åsikter om XIT-spiriten som du menar fanns för sisådär tio år sedan. Vilket sedermera ledde till att XIT blev en mer marknadsanpassad tidning som fortfarande försöker att inte gå i samma spår som andra åländska tidningar.

Slenatrin är förresten inte ett ord om jag nu ska ta bladet från munnen och ge mig in i det grammatikaliska gehenna alla gäster här på hemsidan så gärna och ofta hävdar sig behärska. Puss!

Med risk för att bli aningen kletig så är jag så ända in i hjärtat glad att lämna över XIT till just precis Zandra Lundberg.

Det kommer bli så inihelvitte bra!

Och så kanske jag får fortsätta frilansa lite... kanske. 

Vet inte om nån såg den sena dokumentären om kvinnlig kroppsbehåring igår. En kvinnlig ståuppkomiker som bestämt sig för att ta reda på ungefär när i historien den kvinnliga behåringen blev tabu. Under dokumentären jagade hon modeller som kunde tänka sig låta håret på kroppen växa och sen gå en modevisning med kläder som till viss del var skapade av just hår från kvinnors kroppar.

Männen som kom i hennes väg äcklades och grimaserade och konstaterade idiotgrejer som att hår på kvinnor är ohygieniskt och strävt. Vi snackar sten i glashus å det grövsta.

Och kvinnorna. Dom reagerade ungefär likadant. Mycket märkligt när man låter tanken fara. Hur vi putsar och ansar och pinar oss med pincetter, svidande krämer och rakhyvlar för att bli hårlösa på bestämda ställen och hur vi spenderar miljarder på att fluffa och puffa med silikonprodikter och volymsprayer till håret på andra bestämda ställen. Och allt detta när halva befolkningen går omkring och stoltserar med ludd både i nacken, ansiktet, på bröstet och hela vägen från naveln till fotknölarna. Och ibland är det på dem helt tomt där var vi förväntas ha långt böljande mjukt gärna färgkoordinerat svall.

Men vad säger ni? Vågar vi nånsin odla lurvet? Det som växer utåt låren, på smalbenen eller under armarna? Eller är kampen för alltid förlorad?

Kollar man här så får inte män heller se ut som de gör längre. Här är en länk till en professionell retuscherares hemsida. Under "Portfolio" finns före och efter-bilder. Fascinerande absurt.

Och så undrar vi varför skönhetsidealet är så uppfuckat... Ingen vet ju längre hur en riktig människa ser ut.

Dinos-Cia lät mig precis veta per mail att ordet "moi" på thailändska betyder könshår.

Kanske att "terve" kunde vara ett trevligare sätt att hälsa varandra under Thailandssemestern?

I sakta mak växer det fram ett hem ur askfatet jag köpte för några veckor sen. Hur en hall kan gå från unket nikotingult mörker till ljust välkomnande på bara tre liter färg förstår ingen. Och ur spillrorna av ingenting reser sig ett badrum med pondus.

Det är mäktigt.

Igår kväll var jag tvungen att åka dit en sväng bara för att titta. Konstatera att här kommer jag trivas. Och sen åka tillbaks till det ostädade ras som min nuvarande lägenhet förvandlats till efter beskedet om att en flytt står nära inpå. För vem orkar bry sig om något som inom två veckor kommer vara det förflutna?

Jag längtar hem. Hem till mina schackrutor och min vita medaljongtapet. Gud som jag älskar att ha ett hem. 

Jag skrämde precis big boss med att sen när jag slutar på XIT. Då ska jag starta en egen blogg och där ska jag skriva ALLT!

"Men inga företagshemligheter väl?" frågade han nervöst.

"Mmmm" sa jag kryptiskt och chefen har ingen aning om jag syftade på chokladmunken som Jocke bjöd på till fredagfikat eller om jag menade att nu. Nu blir det Schulmansk stämning i Karlssonbloggen...

MOAAAHHAAAHAHAAAAAA 

En gång när jag åkte båt tillsammans med Linda (som jag för övrigt träffar ALLTFÖR sällan nuförtiden kan du komma till Åland nångång tack?) så kunde vi konstatera att temat för dagen i Viking Line-kafeterian var "romska kvinnor sjunger finska sånger med gälla röster".

Den här säjningen förälskade vi oss i och så tog vi ett raskt belut att när vi nån gång gör det där projektet tillsammans. Den där filmen eller teaterstycket eller låten eller romanen eller konstnärliga installationen. Då ska den heta just det.

Romska kvinnor sjunger finska sånger med gälla röster.

Men nu tänkte jag be om lite hjälp. vad tycker NI vore ett lämpligt projekt att placera under denna tidlösa, poetiska, för att inte säga bevingade titel?

Igår kväll blev det en sen supé på bussplan (jag renoverar och har INTE tid att laga några middagar). Där hade samlats ett drygt tjog kids från kanske 12 till säg 17 år som satt och drällde sådär som 12-17-åringar gör. Några på ryggstöden, några på cykelpakethållarna rullande fram och tillbaka på ett rastlöst sätt, några på trottoarkanterna, några i knät på andra 12-17-åringar, några planlöst utkastade på bänkar med sina alltför långa armar och ben utspridda över flera kvadratmeter.

Vad mycket plats dom tar tonåringarna...

Min storebror som delade detta ögonblick med mig berättade att hans son, min brorson, är en av stammisarna där på bussplan. Dom sitter där, kidsen, och skräpar ner för dom förstår inte bättre. Och så röker dom och spottar och svär som finska kockar och lyssnar på sina musikmobiler och har dom händelsevis fått tag på något alkoholhaltigt så dricker dom förmodligen det.

Dessutom så är dom kära i varandra vilket är en himla tur eftersom folk i alla andra åldrar på sin höjd tycker dom är gulliga där dom spänner sig och pinkar revir och pratar med gälla alternativt svajiga röster och skäms över sina finnar.

Jag kastades snabbt tjugo år bakåt i tiden. En annan kiosk, inga musikmobiler men i övrigt sammasammasamma.

Och då kunde jag konstatera att hur dom än har kämpat. Anti-rök-ivrarna och nykterhetsorganisationerna. Hur de än har slitit och stretat och bedrivit lobbyverksamhet i TJUGO år. Hur dom än vänt ut och in på sig själva så har dom ju inte lyckats.

Kanske dags att byta metod?

Herr och fru Schulman har fått ett eget hörn på Stureplanshaket V. Jag avgår ju snart från tjänsten som nöjesfigur men håller vid gott mod hoppet om en markerad hörna på Indigo. HALLÅ! STIG! HÖRNA?!

Nu planerar jag bara vilken jag ska välja. Oftast står jag ju och gapar precis vid trappan men det vore kanske elegantare om man kunde föräras hörnet längst in vid baren eller det nordligaste bordet längs väggen...

Åh dessa eviga val.

Note to self: Kolla med Anna-Lena eller Jacob om nån kan retuschera en bild som kan hänga på väggen i mitt hörn.

Jag lovar att det är vid den här flytten som den där stora rensningen ska ske. Den där som har varit nödvändig sedan flytt nummer 1 men som aldrig har blivit av vilket har resulterat i ett ökande antal lådor som bara följer med och som på varje nytt ställe åker direkt in i förrådet där de förmodligen lever ett helt eget liv som jag inte har nån aning om...

"Jaha tjena. Och vilken flytt är du ifrån?"

"Nja du vet det var från Hornstull till Aspudden. Då när Anna var mitt inne i sin allra värsta hårdrocksperiod och alla hippiekjolar och handsmycken skulle arkiveras. Vi har inte hört nåt av henne sen dess. Men har du koll på portföljen därborta? Den ser jääävligt gammal ut..."

"Jo jag vet. Jag har hört nåt om att det kan vara Annas hemliga portfölj från mellanstadiet. Det lär ska finnas en hel del lappar om nån Yngve där. Jag tror hon frågade chans på honom tre gånger. Han sa nej alla gånger."

"Enträgen typ den här Anna va?"

"Japp. Inte undra på att vi står här. Ryktet går här omkring att vi snart ska få sällskap av nån låda med Annas gamla skolböcker. Hennes morsa ska ha tröttnat på att ha dem i sitt förråd. Kan bli kul att höra vad de har att berätta."

"Jo det blir kul. Jag snackade i fredags med en låda från då du vet när vi bara åkte över gården i Gäddviken. Då när det plötsligt skulle vara vitt allting. En sjuk massa blå gardiner och rester av orangea tapeter i den lådan..."

"Jag har också snackat med några avlagda inredningslådor här. Hon är inte bara enträgen käringen. Hon är ombytlig också. Tydligen har hon gått från ärvt hopplock till halvplanerat ärvt hopplock till nåt slags shabby chic till färgglatt vansinne till vitt och mörklila till funkis och nu. Nu serru ska det bara vara spetsar och krusiduller för allt vad hon är värd. Står en hel kartong med funkisprylar därborta och skäms."

"Det var som fan. Och nu är det dags igen?"

"Japp. Jag har faktiskt en spetsgardin här i botten under hippiekjolarna som Anna verkar ha glömt. Kanske är det min tur att tömmas vid den här flytten. Sist jag såg henne verkade hon vara inne i nåt skov med klänningsmode igen. Här finns en del vill jag lova men dom är möjligen en aning daterade..."

"Jamen det vore väl skönt? Äntligen bli tom?"

"Skönt någe norskt, man vill ju vidare, inte bara stå här avlagd. Vi hörs hörrö. Lovade snacka lite med funkislådan, den är lite deppig. Det är aldrig kul att vara senast utslängd."

"Nå nej men fortsätter hon i den här takten så lär det komma fler."

"Sover björnen i skogen?"

TLG har i en kommentar till Zandras blogg efterlyst att XIT "skulle kunna ta allmänheten till hjälp också mellan varven för att kolla upp lite va de tycker att är bra och vad som suger med tidningen." Jag tycker jag har gjort det lite då och då här men kanske det är dags igen. Om inte annat så som inspiration till den person som ska kasta sig i sadeln nu när jag lämnar.

Vad är bra? Vad suger? 

Semestern är slut. Händelserikt härlig på slutet får man säga.

Jag mjukstartar bloggeriet med en länk. Har alltid varit miniatyrtorsk och gillar konst som inte går att hänga på väggen.