Kom ihåg att:

 

– plocka ut lammfärsen ur frysen

 

– korrläsa lördagstidningen innan 14.00

 

– boka in foto till reportaget, måndagkväll 

 

– aldrig använda uttrycket "lägga bakom örat" annat än de gånger det verkligen är nödvändigt att informera eventuella lyssnare om att jag har för avsikt att dra undan hår från ansiktet 

 

– aldrig använda uttrycket "du äger" i avsikten att berömma någon för en insats

 

"Vi sa tack för kaffet liksom", säger Peter Swartling om jurybytet inför Idol 2008.

 

Tack för kaffet liksom. Hett.

 

Roligast är ändå hur två mustascher kan vara så lika men ändå så olika. Daniels läppbehåring hänger fast förankrad i nässnibben, redo att fylla sin funktion som snorbroms närhelst behovet faller på.

Medan Swartlings musche liksom svävar flera centimeter nedanför kranen. Decilitervis med förkylningsslem kunde passera den där fritt hängande behåringen utan hinder. Usch.

 

 

Få områden på jorden är hittills oupptäckta av människan. Ändå känner man sig ibland som att nu. Nu har jag hittat en plats där ingen annan har satt sin smutsiga fot. Eller fingret.

 

Här till exempel. Två hittills aldrig använda knappar på mitt tangentbord. Mycket bra knappar dessutom. Prova själv.

 

Efter en kort diskussion med Zandra har vi kunnat konstatera att det finns grejer man bara inte ska göra hemma:

 

– träna, INGEN har någonsin blivit en vältränad människa av att köpa en Friskis & svettisvideo alt. uppsättning motionsgummiband alt. såna där hantlar man fyller med vatten eller grus. Efter maximalt fyra gångers pina på vardagsrumsgolvet ger även den mest övertygade upp. Tro mig.

 

– dansa, det där med hemmadans är egentligen Z:s hang up men trots att jag själv ägnar mig åt hemmafylledans så snart jag får chansen så ja. Det är gruvlig pinsamt att svaja runt mellan soffdelarna efter parmiddagen och jucka till "I will survive". 

Min träslöjdslärare är en bra människa på alla sätt. I går hade han till exempel svarvat ihop en exempelmortel för att jag skulle få se att det faktiskt finns på världskartan att man KAN svarva mortlar och inte skulle tappa modet när min mödosamt hopklistrade mahognyklump långsamt försvann upp i träflis utan att resterna på något sätt började likna ett tillredningsverktyg för pesto, gremolata eller tapenade.

 

Träslöjdsläraren är en god man. Inga förtryckartendenser alls.

 

Men när jag så stod där på egen hand och svarvade ändträ som om jag aldrig gjort annat eller i alla fall på bästa sätt enligt min förmåga så trampade han helt omedvetet foten i könsklaveret.

 

 

– Jaha. Du ser nog ut som en riktig karl när du står här och jobbar.

 

Sa han och tänkte säkert inte mer på det.

 

 

– Och det är bra eller?

 

Sa jag. Och kunde inte tänka på något annat på flera kvartar. Huvudet snurrade.

 

Försöker jag bevisa något där jag står och bänder med min mahognyklump?

Är det över huvud taget nödvändigt att kämpa emot den där typen av oskyldiga småkommentarer?

Varför står jag här och bryds av könsfrågor när träslöjdsläraren helt uppenbart inte över huvud taget låter sig bekommas av min småspydighet?

Finns det något genetiskt i att sköta en planhyvel/pelarborr/svarv?

Är jag otacksam som står här och rör upp mig när träslöjdsläraren faktiskt bara försökte ge mig en komplimang?

 

Och så den givna frågan. Varför i helv... ger jag mig på att försöka svarva ändträ första gången jag ska hantera en svarv? 

 

 

... lika deprimerande. En MYCKET makaber historia.

 

Note to self: – avsluta automatbetalningarna.

Jag: – Har du läst XIT färdigt nu? Kan jag slänga den i insamlingen?

 

Finnen: – Meh. Den ska vara på toaletten. 

TV4, reklampaus: – Tänk dig en perfekt värld. En värld där huden alltid är len...

 

Finnen: – Tänk, det har alltid varit definitionen av en perfekt värld för mig. Skit i svältande barn, krig och elände. Bara huden är len och mjuk. 

Vår huvudstad fascinerar mig. Överallt dessa små uttryck för finskt egensinne.

 

Hade en svensk i Sverige till exempel haft en sushirestaurang mitt i en galleria. På nåt slags food court där hamburgare konkurrerar med lyxpizza konkurrerar med vindaloo konkurrerar med klämgrillad smörgås konkurrerar med rå fisk. Om en svensk hade drivit den restaurangen i Sverige hade han på knivens spets sett till att ha öppet när de andra restaurangerna hade öppet.

Även om svenskens fru och alla hans barn knappt längre mindes hur svensken såg ut, än mindre vilket slags söndagshumör han hade så kan du ge dig fan på att svensken med restaurangen hade stått där och muttrat på söndagseftermiddagen, svängt ihop en norirulle eller två för att stå sig i konkurrensen med klämsmörgåsarna och baconburgarna.

 

Så icke i Suomi. Har sushihaket lust att hålla stängt söndag så håller sushihaket stängt söndag. Likriktning nej tack.

 

Och så Hans Välimäki till exempel. Han lär ha sagt om sin senaste restaurang La Societé du Cochon att syftet med namnet var att se till att ingen finländare skulle kunna uttala namnet.

 

Och hur vi än letade i söndags. När bröllopsbakfyllan och hemlängtan var som allra svårast. Hur vi än irrade gata upp och gata ner så kunde vi inte hitta ett ställe där det såldes bollglass. Stängt överallt. 

 

Man kan inte annat än stå häpen, snopen och samtidigt lite lycklig. Fler exempel följer, var så säker.

Jag känner mig oviktig. Zandra pratar hela tiden om sina nya bloggare. "Oj kolla Pontus han vill ha bloggmiddagar och Lotta till exempel kommer säkert att vilja vara med fast hon bor i Kapstaden... å Sam, han ville inte skriva ut sitt efternamn i presentationen i nya XIT och då ville inte jag heller göra det för om Sam inte vill det då ska inte jag göra det yadayadayada".

Hon har moderlig röst när hon pratar om dem också. Som om de vore hennes ostyriga men högt älskade ungar och de bodde i en stor stuga på landet där hon med öm hand styr och ställer över hushållet i förkläde och med mjöl i håret.

 

Jag är bortglömd.

 

Men mitt vapen ska bli att blogga hela tiden. Om allt. Jag ska tilltala er "Kära läsare" också och så ska ni få veta allt om vad jag äter till lunch och om mitt smutsiga tangentbord och vad jag har på mig och allt om finnen och katten och lägenheten.

 

Därför kära läsare:

 

Nu är det dags för mellanmål. Ett äpple och en näve pecannötter.

Nu ska jag berätta hur rädd Zandra är för att hon har skapat ett monster nu med alla dessa bloggar på XIT.

 

Hon tror att vi ska börja träffas på bloggarmiddagar och starta bloggarmailinglistor och ha bloggöl varje fredag och att vi till slut bara ska leva i nåt slags intern hypermysig bloggosfär där alla känner alla och vi i all oändlighet kan kommentera varandras kommentarer i en soppa som ingen utomstående läsare någonsin skulle orka sätta sig in i.

 

Lite som Ålandstidningsbloggen ni vet.

 

Så tror Zandra att det ska bli nu. Ett monster.

 

Men det enda jag har märkt av hittills är att jag bloggar mer än nånsin av rädsla att drunkna i de nya unga förmågornas inläggsflod och falla i glömska som nån annan gammal webbredaktör på Ålandstidningen. Just ja. Det är ju det jag är...  

Jag tenderar att hålla med Fia faktiskt. 19 juli går bra att fira, såväl som 8 november.

 

Men nog blir en flicka både rörd och skakad när detta dyker upp mitt på blanka arbetsdagen:

 

 

På kortet står det:

 

"Vi får ta det på lördag".

 

Det låter nästan argt eller? Men om det här betyder att finnen är arg på mig så får han vara det precis när han vill. 

Var hon tvungen eller? Att frysa ut mig?

 

Kolla här 

 

"Medelåldern på XIT:s bloggare ligger nu på 23 år..." 

 

Imorgon är det jag som tar med mig en vikskärm till jobbet. Så kan hon sitta där och undra sen när det bildas frost på den... 

 

 

Jaha. Här sitter man då. Ett fossil av världens allra allra äldsta dinosaurie upphittat redan på femtiotalet och som nu samlar damm på ett bortglömt museum i ett land som ingen nånsin turistar i. Typ Kanada.

 

Med ett snitt på en blogg per vecka ska man behöva se sig omgiven av unga fräscha nyförlösta bloggare med massor av liv att berätta om och tusentusen kompisar att kommentera deras svinroliga texter.

 

Jag som bara har mina Mediskurser och mina bordsgrannar Zandra och JP att hålla på och berätta om. Och när jag en gång bloggar skriver jag så långa inlägg så jag inte ens kan förvänta mig att mamma eller finnen ska orka läsa....

 

 

Nåja. Jag får inte sluta för Zandra nu. Främst misstänker jag för att det då skulle bli så himla jobbigt att layouta om sidan för henne och tysken...

 

I den anda av presentationsbloggar som råder här på XIT just nu tänkte jag ta tillfället i akt att uppdatera mig lite jag också.

 

Detta har hänt sen jag sist presenterade mig i XIT-sammanhang:

 

– istället för den stadiga ålänningen som jag då föredrog i jämförelse med den slattriga stockholmaren så har jag blivit ihop med en finne. Kanske är det i kombinationen av stadig och slattrig som idealet finns?

 

– jag har köpt en lägenhet i Mariehamn och börjar långsamt acceptera att det inte blir mer Stockholm utan att min framtid kommer utspela sig på en arena som är folktom en normal senvinterlördag och där det är roligare att gnälla över att det inte finns nån bio än att faktiskt GÅ på bio.

 

– jag jobbar hårt på att slå nåt slags redaktörsrekord i ÅT-huset. Hittills har jag på ett och ett halvt år kunnat titulera mig chefredaktör, webbredaktör, redaktör för nya medier, nöjesredaktör, matredaktör och nu då lördagsredaktör under samma tak. Bra eller dåligt? Fråga Zandra som numera kallar mig ja-sägaren.

 

– jag är inte längre så förtjust i drinken Pampas från Arken. Come to think of it så var det nog före jul jag senast drack något alls där.

 

Hur som helst. Från mig till alla er nyförlösta: VÄLKOMNA HIT! För lite liv nu så jag kan fortsätta med mitt veckosnitt...

 

 

Jag vill ju bara ha nåt att göra på kvällarna. Därför ägnar jag torsdagarna åt lera på snurrande skivor och tisdagarna åt att begripa mig på bandsågar, planhyvlar samt att förklara för äldre män varför jag sågar ut bokstäver i trä som inte ska skruvas fast på något.

 

Det kan man egentligen fråga sig själv också men jag ursäktar mig med att bokstäver är mitt liv.

 

I dag har jag köpt en träbit som kostar 5000 euro kubiken. Min lilla restbit betingade 20 och ska per svarv formas till en mortel för pesto, tapenade och annat italienskt smörgåspålägg som egentligen lika gärna kunde köpas i Pirkkaburk.

 

Ändå lyckades jag synda i min obetänksamhet.

 

– MAHOGNY???

 

JP låter som att jag har skändat hans släktgrav eller sagt något nedlåtande om hans ganska gamla skärm.

 

– Sitt du där med din mortel när vi tar vårt sista andetag här på jorden.

 

FAN också, jag tänkte inte på vilken synd det är med mahogny.

 

Jag ville ju bara ha något att göra på kvällarna...

Mannen som myntade eskimåfaran som ersättare för "prosit" går från klarhet till klarhet.

 

Vi hade besök från Armenien här på redaktionen i dag. Gästerna tyckte vi hade ett sånt fint hus.

 

– Yes it is, replikerar min medarbetare och fortsätter:

 

– Before we used to sit in an old tree house. Or... ährmm. I meen a wooden house.

Man ska ha nåt att se fram emot. Säger dom.

 

Själv tycker jag egentligen att tiden går förlorad då man hela tiden sitter och längtar efter nån annan tid är den som är precis nu. Längtar till lönedagen. Till påsklovet. Till sommaren. Till julafton. Till den där dagen då man väger sådär lite som man vill. En jävla massa längt helt enkelt. I onödan.

 

Kanske beror mina aversioner på att jag vecka ut och vecka in sitter och väntar på att finnen jag har förälskat mig i ska ha tid att tillbringa på Åland (no offence Erik...).

 

Nu har jag hursomhelst skaffat nåt att se fram emot. På skalan mellan "jävligt cool grej att se fram emot" och "ganska tantig grej att se fram emot" ligger min grej på red alert åt tanthållet.

 

 

Jag ska åka på bussresa för att se Dolly Parton. 13 juni närmare bestämt.

 

Och biljetterna är inte slut som jag tidigare antytt på denna plats. Det handlade om språkförbistring mellan Ticnets hemsida och webbläsaren Firefox.

Min ensamma tillvaro är över. Thailandsbruden är hemma igen.

 

 

Dagens ledord:

 

– bananpannkaka

 

– batikbyxor

 

– ärekränkning (se här)

 

– läderhud

 

– tyskar

 

– pigmentfläck

 

Åh. Jag höll på att glömma:

 

– gästbok såklart 

... jag såg ingen annan utväg än att bomma gästboken. Tydligen fungerar det inte att be folk hålla diskussionen rumsren. Fröken ansvarig utgivare är tillbaks på jobbet på måndag och får då ta ställning till gästbokens framtid.

 

Somliga är inte kloka.