Jag skrattade åt Zandra i dag när hon avslöjade att hon de senaste dagarna fullständigt har snöat in på att glo på hur folk har det hemma på suspekta bloggar där folk visar upp just detta. Hur de har det hemma alltså.

Men så insåg jag att jag denna månad har spenderat närmare 40 euro på inredningstidningar...

Och till råga på allt är innehavare av precis en sån där suspekt blogg där folk visar upp sina hem.

Med tanke på mängden inredningsblaskor därute så är jag inte ensam om detta. Ändå vet man ju att inför fotoögonblocket är alla gamla kondompapper, all möglig disk, alla bromsspåriga underkläder och allt som egentligen är verkligt noggrant bortsopat och ersatt med färska blommor, välartade husdjur och matchande handdukar. 

Ändå glor jag. 

På inrådan av signaturen "för fan" har jag nu officiellt slutat lipa för de två argsinta insändare som riktats mot mig denna vecka.

End of discussion.

Tänk om man hade en "för fan" tillhands varje gång när det blåser...

Vill du bli min coach? 

Inte bara en utan två dagar denna vecka har jag öppnat tidningen för att på insändarplats få veta vilken sopa jag är som talat illa och vulgärt om prinsessan Victoria i en krönika. Såhär såg krönikan ut:

Prinsessan Tant

En ikon kom till stan i torsdags. Leende och laddad med inpluggade självstyrelsefrågor skjutsades Vickan Åland runt med flaggviftande prinsesskåta ålänningar i hasorna.

– Gissa om min dotter blev besviken, kläckte kollegan på morgonen när kronprinsessans bild toppade Ålandstidningen förstasida.
– Hon var ju en tant! Ingen rosa klänning, inga korkskruvslockar ingenting.

Och pladonk trillade jag genom en tidsvurpa rakt ner till den tiden i mitt liv då jag trodde drottning Silvia och hennes kung inte hade några näsor, inte bajsade och aldrig aldrig grälade med varandra om att slänga smutsiga kläder utanför tvättkorgen.
Jag har förvisso fortfarande inga handfasta bevis för tvättkorgsgrälen men att kungligheterna är benästa och rimligvis gör sig av med avföring då och då står klart.

Ändå gås det fortfarande ner på symboliska knän när kungligheterna ska visa sig för kreti och pleti. Åländska kräftor ska tinas och skummas till soppa, böcker om Kastelholm ska dammas av och överlämnas för att läggas till i olästa arkiv, segel ska hissas och torgscener målas så att de där anskrämliga svordomarna nån klottrat på baksidan inte ska störa det prinsessliga ögat i sin vardaglighet.

Här på Åland är vi svältfödda på ikoner. Samma människor traskar dag ut och dag in på Torggatan och vem som helst kan bumpa in i rumpan på Ålands rikaste man på Kantarellen. Och inte ens romantiskt lagda femåringar tror väl att lantrådet är något överjordiskt sagoväsen i sidenkläder och korkskruvslockar på vit springare.

Tror jag det att kollegans dotter tappade tron på gudligheten när det äntligen dyker upp en prinsessa och hon har helt tantiga kläder.

Vad tror ni? Är det ordet "prinsesskåt" som stör mest? Eller bara den generella inställningen till Victoria som en ganska vanlig människa? Att jag antyder att ett barn tyckte hon hade tantiga kläder? Antydan om att kungligheterna rent hypotetiskt gör tvåan ibland? Vad är värst helt enkelt?

Nu har det här med snobberi surrat kring i skallen hela dagen och nästa fråga är:

Hur bevisar man att man inte är en snobb när någon har påstått att man är det?

Förslag:

- Jag är inte snobb för ibland går jag osminkad med skitigt hår på stan.

- Jag är inte snobb för ibland dricker jag shots på Dinos.

- Jag är fan inte snobb, bara närsynt.

- Du kan ta din snobbighet och peta upp den i tryggt förvar långt in i ditt arsle. Så skulle aldrig en äkta snobb säga eller hur? 

Hur försvarar man sig alltså mot anklagelser om snobberi? 

Jag anklagas här för att vara snobbig och se ner på folk. Hälsar för dåligt på kassörskor tydligen, ska försöka bättra mig där.

Men det fick mig osökt att undra vari själva snobbighetens själ ligger. Jag minns min kompis i lusse som vägrade använda glasögon för hon ansåg sig vara ful i dem. Detta ledde till att hon sällan hälsade på folk på stan för att hon helt enkelt inte såg dem, närsynt som hon var. Och så stämplades hon som snobbig.

Själv anklagas jag då och då för det här med hälsning, för att vara snobbig eftersom jag har bott i Stockholm, att jag framför snobbigheter här på bloggen och nån gång även för att jag använder konstiga ord.

Är det alltså att vara dålig på att hälsa som är snobbighetens själ? Vad mer är snobbigt beteende? Vad gör en snobb helt enkelt? Säg ditt hjärtas mening nu.