Ens nöjen blir så mycket mer anspråkslösa såhär i nyktra tider. I brist på krogrundor, efterfester, under-fläkten-samtal och bakfyllor räcker en grå flugsnappare alldeles utmärkt till för att livet ska kännas lite roligare.

 

En sån har nämligen byggt bo på telefonhyllan precis vid dörren till vår lilla koja Piparvalls på Kumlinge.

 

Hon är lite blyg men har gaskat upp sig rejält sen vi blev grannar. Nu törs hon till och med ligga kvar på sina fem ägg trots att vi sitter och fikar vid bordet på verandan.

 

Och för att hedra RFSU och deras tappra kamp för att skapa och marknadsföra det perfekta oladdade ordet för kvinnans könsorgan har vi döpt henne till Snippan.

Zandra lär ha varit väldigt orolig för mitt välbefinnande under båtfärden i fredags. Det var lite bumpy men skadefritt om man inte räknar en tåkramp som något att rapportera.

 

Klart en tåkramp ska rapporteras förresten. Den var helt obeskrivlig och ska förmodligen härledas till graviditeten snarare än till båtutflykten men när saker händer sådär samtidigt är det svårt att inte koppla ihop dem. Hela vänster ringtå liksom vred ihop sig under foten som en räka och eftersom vi precis korsade nåt oroligt vatten så kunde jag inget annat än lida och skrika och hålla i mig som fan.

Finnen begrep ingenting, jag bara pekade på min räktå och gormade mot vinden så kinderna fladdrade. Eftersom han inte saktade in får man väl anta att han såg mina skrik som uppmuntrande tillrop om idealisk hastighet.

 

"ÄLSKLING DU KÖR SÅ FANTASTISKT SÅ TÅRNA KRULLAR IHOP SIG" eller liknande... 

 

Annars kan jag bara presentera helgens bild.

 

Inte helgens bästa bild alltså utan helgens ENDA. Trolla heter hon och hon fyllde fem år i söndags.

Det är när man tvingas att raka bikinilinjen osedd på gammal vana som man inser att allt gnäll om att magen inte växer har varit onödigt.

 

Om nån undrade.

Nånstans har jag läst och varnats för att det absolut mest ointressanta man kan göra är att berätta för andra vad man drömt. No offence nu Tomas för mig får du berätta ALLT du drömmer för alla utan att jag tänker lägga mig i. Jag ämnar nämligen även själv högaktningsfullt och i detta nu ge blanka fan i hur tråkiga mina drömmar må vara för andra människor.

 

I natt drömde jag att några människor jag känner skulle kväva mig i en duschkabin full av genomskinlig gelé.

 

Jag var nog lite orolig och framför allt ledsen för att de ville ha ihjäl mig men eftersom jag ändå skulle dö tänkte jag att jag skulle passa på att läsa lite. Så jag stod där, inkapslad i gelé och läste vad jag förmodar var den bok jag i mitt vakna liv precis har avslutat. ”I isens grepp” heter den.

 

Det säger en del om hur mycket jag älskar att läsa.

... bara några hundra meter ifrån närmare bestämt.

 

Snart kanske de får sova över också. Tarras har ju slutat.

...måhända är själva uttrycket en oxymoron men jag tror jag har nått all time low i arbetslusta. En dryg vecka till semester och en stackars sommarvikarie som ska försöka lära sig mitt webbjobb under nästa vecka utan blodvite.

 

Beviset för min låga inspirationsnivå finns att skåda inne in den där ventilatinstrumman där jag gömde den förra pocketboken i min inte så regelbundna serie "dela med sig av lästa pocketböcker till folket". Där ligger nämligen en ny bok. På samma ställe.

 

Jag orkade alltså inte hitta på en ny plats att gömma en bok på...

Barnvagn plus Micra är en oförenlig ekvation. Det är således dags att byta bil.

 

Gårkvällen ägnades alltså åt att inventera Ålands bilfirmors utställda utbud, herregud förresten så många bilfirmor det finns på denna ö.

 

Efter att jag dömt ut de flesta av bilarna i den ringa prisklass vi har tänkt hålla oss med vad jag tyckte var beskrivande ord som "fjompig", "stympad", "ledsam" och "yxig" fick finnen nog och menade att det där var inga dugliga kriterier att döma bilar efter.

 

– Du menar att du inte dömer bilarna efter deras utseende?

 

– Mjaaa. Jo det gör jag väl.

 

– Men jag får inte döma så?

 

– Mjoo, det får du väl?

 

– Är det orden det är fel på?

 

– Mjäää. Inte direkt.

 

– Vill du hellre att jag kallar dem allihop för fula?

 

– Mjaaa. Kanske.

 

– Det är alltså mitt ordförråd som stör?

 

– Mjeeeääaa. Nej.

 

– Då så. 

I fredags drack jag ett glas vin. Det var litet och i rent experimentellt syfte. Många mödrar jag har talat med har nämligen bedyrat att "man vill inte haaa vin. Det känns så feeel när man väntar baaarn”.

 

De har fel.

 

Det var skitgott.

 

I går följde jag med Zandra och Jacob på vad som skulle ha varit en gemensam öl för ordinarie och sommarextror för att bygga broar och bli lite fulla tillsammans och släppa maskerna och allt vad nu syftet kan vara med efter-jobbet-öl. Som ni sett på Zandras blogg blev det en flopp.

 

Men det doftade sjukt gott med öl. Och då är jag inte ens speciellt förtjust i öl sådär generellt sett.

 

Så jag kan bara konstatera. Det är en innerlig tur att jag har tänkt tillbringa semestern ensam med finnen på stugan i Kumlinge utan el och vatten och uteserveringar. Hade jag tvingats gå runt i Mariehamn och se stan flöda av rosévin och solbränna vore risken stor att frestelsen övermannat mig och jag hade suttit där med magen i vädret halsande ur flaskan på jakt efter en cig jag hade kunnat låna.

 

Det ska fasen vara en bra bebis som poppar ut sen.

Jag har länkat till den här artikeln en gång tidigare men med tanke på vad Zandra har runt halsen i dag finns det fog för återanvändning.

 

 

Vi snackar universiellt formspråk här. En garant för succé.

Jag säger bara en sak – FOGLOSSNING.

 

Detta är vad de vill kurera mig med:

 

Den till och med luktar mommo.

 

Det är nog bara finnen som kan älska mig när jag iklär mig detta redskap. Får man hoppas. Om inte får jag ju ett barn snart och den ska väl älska mig, i alla fall i början.

Det var nåt slags krig på iTiden-restaurangen i dag, hela militären var där. Men dom verkade ha tagit lunchpaus. Alla åt kyckling.

 

Bild- och ljudupptagning förbjudet. Här ska ingen göra sig några bootlegpengar på Dolly Parton inte.

 

To hell med regelverket tänkte rebell-Anna. Här är resultatet:

 

 

Hur dyrt tror ni man kunde sälja den här affischen till exempel?

 

Och hur dyr tror ni en Gucci-bikini vore för Dolly? 

Jag har serverat Foppa. Hans bordsskick lämnar lite att önska för att uttrycka det diplomatiskt. Om han bara vågat hade han förmodligen lyft upp foten i Teatergrillensoffan, satt tallriken på knät och helt enkelt karat i sig maten i jämnhöjd med sin haka.

Han har introducerat Norden för ett monster också, den gode Foppa. Crocstofflan – nutidsmänniskans absolut tydligaste sätt att förtydliga att hon har semester. För ingen går väl på allvar runt på stan med perforerade plastbåtar på fötterna utan att åtminstone kunna ursäkta sig med att "de inte ger gummispår på segelbåtsdäcket"?

 

Dessa färgglada skodon har nu kopierats i så många undermåligare,undermåligast-varianter så att till och med Foppa inser vikten av förnyelse.

 

Och det har han klarat med den äran. Här är mina nya skor:

 

Märke: Crocs

Klackhöjd: 7 cm

Betyg: bekvämlighet 10 poäng, utseende 8 poäng.

 

 

Nu kan jag äntligen gå på semester... 4 juli närmare bestämt.

... vad lite gravidbloggslip kan åstadkomma. Jag är tagen till nåder och ska fortsätta blogga. Åtminstone enligt vad jag begriper av Zandras kommentar till nån kommentar nånstans långt bak i tiden då folk var jättearga på henne för nåt inlägg om en tjej som skulle kunna vara med i Fröken Sverige (eller inte. Eller hur det nu var).

 

Jag känner mig plötsligt lite som Eckerö-Elvis. Fast utan avskedsintervjuerna då.

Om det är orimligt att betala 2.870 kronor för två bröstvårtelappar så är det här fullständigt barockt.

Jag bläddrar i Elle:

 

– Jag blir sjukt irriterad av att läsa den här tidningen. Alla kläder kostar över 2.000 kronor och alla grejer över 10.000.

 

Zandra: – Men man ska ju bli inspirerad.

 

 

Inspirerad? 

Juni månads hjältemedalj ger jag till min finne. Efter en lååång dag med en grupp människor från bland annat Taiwan, Belgien och Finland som ska försöka komma överens i kajak paddlade han i natt i en timme från Sältingskär till Herrö udde, tog i land och körde till stan. Allt detta för att kunna vara med på ultraljudet i dag.

 

Applåder! 

Morsning. Det är den blivande morsan som har fått luft igen.

 

De fem största skräckarna just nu:

 

– alla skor jag äger kommer att bli för små när föttrena svullnar till fläskballonger.

 

– bebisen har inga lungor precis som bebisen i boken ”Jag går bara ut en liten stund” av Isobel Hadley-Kamptz. Fråga mig inte varför jag läser just den här typen av böcker just nu. jag har inget svar...

 

– förlossningspsykos.

 

– bara våra dåliga egenskaper går i arv. Finnens skrangliga leder, min ringa längd, finnens rastlösa själ, min dyra vurm för kläder och skor.

 

– förmågan att skriva om något annat än babyrelaterade frågor försvinner. 

Inget är så uppfriskande och inspirerande som att leva med hot om nedläggning över huvudet... Tre inlägg på bara en dag.

 

Nu börjar Zandra urskuldra sig och tröstprata om eget utrymme för mammablogg och allt möjligt. Plan B är väl att hacka hennes blogg med morsainlägg, bilder på ultraljudet och gipsavgjutningen av min mage eller tips på sätt att ta sig ur en alldeles för låg säng med gravidmage.

 

Här är i alla fall det utimata beviset för att jag är på tjocken:

 

 

Snickarbyxa!!!

 

Och nej, jag menar inte allvar med gipsavgjutningen av min mage.

Det gäller att passa på nu så länge man inte är utkastad. Mammablogg coming up:

 

 

Imorgon ska jag på ultraljud. Bland annat ska det konstateras huruvida det lilla skräpet har snorre eller snippa. Om ni inte vet vad snippa är så kan ni läsa om den massiva snippa-kampanjen här. 

 

Så vad tycker ni. Ska man kolla kön eller inte? Och varför? Mitt beslut är taget, ni kommer alltså inte att kunna påverka mig här utan bara lufta er åsikt.

Zandra: – Jaha, nu har jag ju lovat ut din bloggplats då...

 

Anna: – Va? Vadå? Varför?

 

Zandra: – Jamen asså. Ja. Du har ju pratat om att du vill sluta och så. Och nu så tänkte jag...

 

Anna: – Oj. Jag visste bara inte att det var klart.

 

Zandra: – Men är det okej då eller? Gråter du nu?

 

Anna: – Nej. Jag gråter inte. Det är ok.

 

Detta är alltså adjö friends. Med tanke på min bloggfrekvens senaste tiden så lär saker bara bli bättre här.

 

Förmodligen är Z bara orolig för att jag ska förvandla XIT till en mammablogg...

Jakten efter de vita tofflorna är över. Inte för att den har pågått särskilt länge eller att ni på något sätt hade förvarnats om att den existerade men ändå. Nu är den över.

 

Den tog sin ände i ett par fotriktiga skor för blivande tungviktare som jag, konstruerade av ingen mindre än doktor Scholl.

 

 

Men. Vänta nu. Vem fan är doktor Scholl? Var finns han och vad har han doktorerat i? Fotriktighet? Om han nu har konstruerat foträta skodon ända sen 1904 hur orkar han fortfarande, 104 och ett halvt år gammal? Och vad heter han egentligen i förnamn? Kan nån berätta?

Lördag, Sickla köpkvarter. Sista anhalt.

 

Anna: – Fan den är bra den här söderledstunneln. Man kommer från ena sidan av stan till andra hur snabbt som helst.

 

Zandra: – Jahaja. Ja jag har ingen aning om var vi har varit idag. Det är som att jag har landat här och där utan någon som helst koll på var Drottninggatan är i förhållande till var vi varit...