Förresten så glömde jag nämna att jag har upplevt en helt ny slags förnedring som borde börja närma sig all time low.

 

Igår beordrades jag att under hela dygnet kissa i en plåtkanna för att därefter själv transportera mitt pink genom korridoren till en namnmärkt orange kanister i ett låst kylskåp.

 

Det ni. Det kan få en att fundera över hur jobbigt det egentligen är om det strilar lite mellan båsen på dåligt planerade offentliga toaletter... 

Hej världen, jag har en internetuppkoppling. En långsam sådan men säg det i mitt liv som inte går långsamt just nu.

 

Här på TYKS lever livet i en helt annan takt än i övriga världen. En dusch är inte längre något jag river av på väg ut genom dörren för att hinna ner på stan och träffa någon i tid utan något som omsorgsfullt ska planeras och utplaceras vid rätt tillfälle under dagen för att uppta så lång tid som möjligt trots att den utförs i ny avskalad skepnad totalt renons på kroppspeelingvantar och ansiktsrengöringsprodukter och med enbart shampoo och balsam som förströelse.

 

Och införskaffandet av veckans nya Allers är en karamell jag fortfarande suger på medan jag löser de sista och tråkigaste av de allra sista tråkiga kryptona i förra numrets 32-sidiga korsordsbilaga.

 

I övrigt har man bestämt sig för att inte släppa hem mig utan färdig bebis så detta vakuum lär enligt knackig svenska komma att fortsätta till minst nästa vecka om jag inte lyckas fejka en trovärdig attack av huvudvärk och ögonflimmer för att övertyga proffsen om att igångsättning på denna sida av helgen är rätt melodi. Och det vore ju ansvarslöst av mig att ställa till med något sådant eftersom Ylva (arbetsnamn) lär ska må så mycket bättre om hon får en vecka till på sig att utveckla sin lungkapacitet.

 

Sammanfattat kan man alltså säga att vi väntar så länge som det går på att jag ska börja må sämre för att bebsen ska må bättre då jag mår så dåligt att hon inte längre bör vara kvar inuti. Och ja, det finns ett namn på detta märkliga tillstånd också. Havandeskapsförgiftning heter det.

Jag kan inte hålla käft. Det är än en gång bevisat.

 

Scenario: Mediskurs, första keramikkvällen, lärar-Sonja avslöjar årets tema som är Ryssland. Det ska vara ryskt, det ska hållas utställning, keramiken har tilldelats ett specifikt mönster och varje elev förväntas kreera minst ett par tre föremål med detta mönster på.

 

Nu kunde man ju tänka sig att man kunde hålla käft, nicka bifall med tolerant min och vad tiden lider helt enkelt ignorera uppmaningen att "skapa" förutbestämda mönster på beställning av Medis. Men njet.

 

"Vadå, hur kan ni ta närmare 100 euro för en keramikkurs PLUS materialkostnad och sen kräva att vi ska tillverka föremål enligt era önskemål på er uppmaning?"

 

"Blir inte en utställning finare om var och en får skapa det den vill och inte tvingas likrikta sig med nån förproducerad krusidull tagen från en bild ur en bok?"

 

"Nänänänänänähhhähhnänänääää det blir inga beställningskrusiduller på Anna Karlssons keramikpottor, det kan ni bara glömma!"

 

Det är liksom fråga om en Mediskurs, inte Konstfack... men kanske finns där innerst inne i mig en viss ångest just för att det inte ÄR Konstfack. Det var ju en gång i tiden dit jag ville.

Kanske finns upprinnelsen till mitt kreativa patos i besvikelsen jag känner på mig själv för att jag inte gick den väg jag ville utan irrade runt i restaurangbranschen tills jag i misstag fann något annat kreativt att göra nämligen skriva.

 

Tove lovade dock att allt det här kommer att ändra sig bara jag blir 36. Några veckor kvar bara, sen ska jag alltså vara vuxen nog att veta when to shut the fuck up.

 

Och vem har sagt att en gammal tant inte kan få gå på Konstfack?

Just nu ser de två kroppsdelarna jag har längst ner inte längre ut som fötter utan som såna där gummihandskar som man blåst upp, jag tror jag har nämnt det vid tidigare tillfälle. Men det hade jag ju räknat med när jag skaffade såna här. Sjukt bra tips som förmodligen kommer göra livet ännu dyrare att leva är förresten att Brandos nu har startat i Finland.

 

Men. En av mina just nu största rädslor är att det ska ligga någon sanning i påståendet att fossingarna permanent kan bli en storlek större när man har fått barn. Nån som vet om det ligger sanning i detta och vad skulle denna storleksökning i så fall komma sig av?

 

Om det stämmer, är det någon annan som vet om man kan få ut 52 par högklackade skor på hemförsäkring eller om graviditet sorterar under force majeur i det finstilta?

 

Och om graviditet räknas som force majeur, är det någon som vill bli inbjuden på Neptunigatans genom historien största skoauktion någon gång under våren 2009 när katastrofen möjligen är ett faktum?

 

Tur att jag har hittat en aningen mer fåfäng skräck att mota förlossningsskräcken i grind med. För vad är ett dygns smärta jämfört med en förlorad skogarderob egentligen?

Vad har vi sagt om det här med att stå och vara trevlig i konkurrentens tidning?

Dagens lokala nyord är förresten "gaffeldrama". Det är på tiden att de åländska dagsblaskorna ger sig in i striden om rubrikorden.

Tredje akutbesöket på en vecka i dag. Det gör ont det här med njursten kan jag säga. Men som på beställning gick anfallet över slage en halvtimme efter att jag landat på britsen i rum fyra eller sex eller var det nu var jag har fått plats för dagen.

 

Fan aldrig känner man sig så dum som när man sitter på akuten med dropp i handen utan minsta antydan till den snurrande kniv man hade i ryggen för bara trettio minuter sen.

 

"Återkom om du får feber eller långvarig smärta" blev rekommendationen eftersom graviditeten gör att det inte går att åtgärda eller knappt undersöka njurarna så som normalt vore vid njurstensanfall. 

 

Och så ligger jag här hemma igen och undrar vad långvarig smärta egentligen betyder. Om tårarna rinner av ont i två timmar, är det då långvarigt? Eller är det inte långvarigt utan normalt eftersom jag hade likadant i går?

 

Ursäkta gnället men jag är låg nu.

Ahaaaaa...

Var det DÄRFÖR Borgåbladets webbkamera visade något så in i döden trist som kyrkans bakgård. Det förklarar saken.

 

Eller?

 

Missa inte den rafflande fortsättningen:

 

Vem skriker högst, byggnadskommittén eller museiverket?

 

Vem får det tolfte Vuoden Puupalkinto?

 

Är byggnadskommitténs ordförande Pehr Sveholm månne släkt med Christian "Borgå" Sveholm?

 

Vart riktar Borgåbladet kameran nu?

 

 

 

Nej. Ju mer jag tänker på det så förklarar detta INTE varför Borgåbladets webbkamera är riktad mot kyrkans bakgård. Motivet är fortfarande höljt i dunkel.

finnsdetnåndärutesomdrabbats

avnjurstenundergraviditetenochharnågra

givandetipsomhurmanstårut?

Första föräldrainfon igår. Frågor som kvarstår är:

 

- Om man anser att det ska göra ont att föda barn och att det naturliga är att klara sig igenom pärsen med lustgas och ryggmassage, borde man i så fall inte ignorera teknikens framsteg även i fråga om smärtlindring vid amputation och rotfyllning och fortsätta hävda att det går alldeles utmärkt med whisky?

 

- Om inte, varför handlar i så fall föda-barn-filmen så mycket om mödrar som flumyrar om att "möta smärtan", "kroppen KAN det här" och "gå in i sig själv och hämta kraft" och fädrar i truckerkeps som lite fumligt masserar ryggslutet och hämtar saft på order och inte alls om epiduralbedövad förlossning?

 

- om bb-personalen anser det fullständigt naturligt att jag ska blöda och vråla och lukta och svettas och föda ut en kladdig skrikig bebis, hur kan det då vara så onaturligt med barbringade nattkissnödiga pappor att de ber dem plocka med sig en t-shirt att sova i så att de slipper se dem springa i korridorerna?

 

- kommer jag att bestraffas för detta blogginlägg när jag ligger där och tigger om förståelse?

 

- finns det svenskt kaffe på grisfesten?

En pojke, sa finnens trollgubbe till kompis som väl spår i fiskskinn där ute på sin ö i Kimitoskärgården.

 

En flicka, sa högteknologins Stockholmsutpost ultraljudskliniken "Tittut".

 

Jag gick på högteknologitesen och har nu införskaffat frökens allra första rosa sammetsklänning.

"Du vill typ att vårt barn ska växa upp i ett könsneutralt samhälle i rosa spetsklänning" som finnen uttryckte sig... Ja, ska det verkligen vara så omöjligt det då?

 

Här är hon i alla fall: 

 

 

Liten och fin.