Nu är det alltså avklarat och ungen får ses som född på riktigt. Och inte hade jag dubbelhaka på bilden heller vilket annars gör merparten av alla fotograferade bilder av mig till en mardröm.

 

Såhär gick det till:

 

Finnen: - Alltså var du tvungen att välja en bild där jag har dubbelhaka?

 

Jag: - Det var den eller en där du såg ännu mer bister ut.

 

Finnen: - Jaha. Så det är en slump att du ser skitbra ut och inte har dubbelhaka på bilden då?

 

Jag: - Just det.

 

 

Nu kan man ju komma med invändningen att det är Ylva alla egentligen borde titta på men face it, vem bryr sig om bebisen på bebisbilderna på riktigt? Huvudsaken är faktiskt att mamma inte har dubbelhaka.

 

På begäran: JÄTTEBILDEN

 

Ni som är föräldrar vet vad jag pratar om men för er andra tänkte jag bara sätta ord på ett mycket lokalt fenomen som jag väljer att kalla "födas-på-riktigt".

 

En bebis är nämligen inte riktigt existensberättigad innan den har varit i tidningarna. Detta är ursprunget till kommentarer som "jaha du har fått redan, ja jag har ju inte sett det i tidningen så...".

 

På detta följer en skeptisk blick in i barnvagnen på ungen som inte riktigt är född ännu, som knappt borde få finnas, som ännu inte bekräftats i sin sociala tillhörighet per papper i BÅDA våra lokala media. Och så ser man en smått indignerad tanke ta form i huvudet: "Okej då det ligger ju faktiskt en unge därinne men i tidningen har man minsann inte sett den ännu eller kanske den har varit i Nyan..."

 

Nåväl. Nu är i alla fall bilden tagen så någon dag under nästa vecka förväntas Ylva alltså födas på riktigt.

 

I går skulle hon förresten ha fötts om allt gått enligt plan. Det blir TRE födelsedagar det, att hålla koll på i framtiden.

Mitt barn har problem med bajset. Det går trögt helt enkelt. Hela peristaltiken verkar vara en kamp för henne och finnen och jag kan bara bedrövat titta på och bända lite på hennes ben sådär som Anki på TYKS prematuravdelning så rutinerat gjorde för att klämma eländet ur henne. Med varierande resultat. För oss alltså. Anki scorade varje gång.

 

Och så när man lyckas. Vilken glädje. Eufori. Partaj. Pukor och trumpeter. Manna från himlen. Tungotal.

Att få se det där avslappnade uttrycket i Ylvas lilla plyte och konstatera hur magen mjuknar och hela den där skrangliga kroppen blir till en sömnig trasa.

 

Aldrig trodde jag att bajs kunde framkalla sån lycka hos mig. Nöjena är billigare nuförtiden...

Det är såhär det kommer bli nu. Det fattar ni va? Bild efter bild på Ylva, ätande, sovande, rapande, skrikande, skrattande, med kläder, utan kläder, i sittern, i sängen, på golvet, i vagnen, under köksbordet, i badbaljan yadayadayada.

 

Känsliga läsare med högt utvecklad kräkreflex och utan barnlängtan varnas härmed än en gång för att denna blogg nu fullständigt kan urarta i en moderlig orgie.

 

Är hon månne lik mig? Eller är det finnens genetiska arv som förts vidare?

 

Ladies and gentlemen!

 

 

Let me introduce!

 

YLVA