Tack för klappen mamma och pappa. Det är jeterolit med babygym.

För mig har det viktigaste med julen alltid varit julgodiset. Vem bryr sig om skinka när magen redan är full med kola liksom. I finnens familj däremot har man ägnat sig mest åt mat och likt sockeroberoende hedningar toppat med köpegodis.

Där fanns alltså ett passligt hål för mig att fylla på släktens julbord. Det vore ju dumt, enfaldigt för att inte säga en provokation på gränsen till krigsförklaring att försöka vinna mark på farmors gravlax- eller farfarmors brunkålsterritorium.

Detta har resulterat i en fullständig frenzy av citronkola, glöggfudge, amerikansk chokladfudge, hallontryfflar, kardemumma/apelsintryfflar och så den där vanliga oslagbart goda fudgen från mammas Stora kokboken anno 1969.

"Tyst Ylva, mamma smörglaserar valnötter nu!"

Annars har det varit dåligt med bloggande och eftersom man inte bloggar om att man inte bloggar så blir det under vissa perioder tyst från mig. Och det där var farligt nära att omskapa denna god jul-blogg till en blogg om att jag inte bloggat...

Men en god jul ska ni ha. GOD JUL alltså. Från mig och det som jag numera kan kalla min alldeles egna familj.

Mammas Uggs:

Ylvas Uggs:

Sådan mor sådan dotter... Vi tackar kreativa mormoster Benita för denna möjlighet att låta skofetischismen gå i arv.

På Neptunigatan går tiden snabbt. Det ena lilla tårtljuset smittade det andra lilla tårtljuset i mitt minijulpynt och plötsligt var det andra advent:

Amnings-tv-topplistan:

1) Rachel Ray

2) Project Runway

3) Efter tio

Tror fan att man inte kan följa besserwissrarnas råd om att "sova när bebisen sover" med sån kvalitetstelevision på tablån...

Nån har slagit sönder bakrutan på vår lilla silverpil. Det här hände på Neptunigatan nån gång förra veckan och den djävulens avkomma som är skyldig må doppas i kokande tjära, långsamt skäras i lagoma munsbitar med slö kniv, förtäras av hungriga vildsvin, uppkräkas i en hundbajssopkorg på Scheffersgränd, i detta tillstånd hamna framför Sankte Pers port, ratas under änglakörars beskådan, förvisas till dödsriket och där under svåra plågor brinna i helvetets eldar tills bara aska och minnen av en vedervärdig skurk kvarstår.

Var du där och såg nåt så maila gärna mig.

Hursomhelst. Nu har vi hittat en nygammal Micra-baklucka. Det är bara det att den är röd. Är det inte tattaraktigt, lumpigt, på gränsen till oacceptabelt att köra runt i hoplappad bil?

- Det är okej, säger finnen som väl i egenskap av äventyrsgubbe har känt sig aningen kastrerad i en sån liten city-tant-bil.

Det här är nog den faktor som för all framtid förvandlar Micran till finnens bil och Scenicen till min och Ylvas.

Åländsk piratnedladdning ger eko borta i väst. Men referensramarna kan ställa till det.

 – Jag har sett listan med nedladdade låtar som har skickats till tingsrätten. Bunten är lika tjock som telefonkatalogen med tättskriven text på båda sidor, säger mannen till tidningen Nya Åland.

Sist jag kollade var det en viss skillnad på de telefonkataloger svenskarna har att slåss med och vår åländska lilla pamflett.

Järntillskottet har förvandlat vår tidigare så ljuvliga bebis till en fjärtmaskin. Hur kan nån som ser ut såhär:

lukta så att bara en mor kan älska henne? Och en far då förvisso. Och mormor. Plus farföräldrarna. Och faster. Och morbröderna. Mostrarna självklart.

Men förutom släkten. Det är tur att hon är gullig, annars fick man nog ställa ut henne på balkongen...