Åkej då. Jag inser att Facebookvägran är ungefär likvärdigt med att låta bli att ha mobiltelefon AV PRINCIP.

 

Så nu är jag re-Facebookad. Om nån vill vara min kompis alltså...

Jag fikade med Zandra i dag. Sen skulle hon köpa ögonskugga och nagellack, det blev det cerisa som jag förmodar hon berättar om här.

 

Och då kom jag på mig själv, inte bara med en svår längtan efter att gå ut och bli lite tipsy kanske rent av salongsberusad, utan även med en mycket märklig tanke på hur många gå-ut-kvällar jag har slösat bort. Såna där kvällar när jag har gått ut utan att sminka mig tillsammans med mina vänner, utan lackade naglar, i lågklackade skor eller kanske till och med gått hem utan att stänga stan och hälsa gatsoparna välkomna på jobb. Kvällar när jag inte har dansat utan bara stått i ett hörn och glott. Kvällar när jag har blivit fegis istället för att gå fram och barsnacka med någon som ser intressant ut. Kvällar till spillo.

 

Jag blev lite ledsen för det. Så många finkvällar man kan slösa bort när man tror att man har hur många som helst.

 

Nu sitter jag här hemma fjättrad med världens gulligaste boja. Hon sover, ibland gruffar hon lite i sömnen och jag älskar henne så oändligt att det är helt värt att ha Körslaget som kvällens höjdpunkt. Tro inget annat.

 

Men det rycker i den slumrande krogräven ibland. Hon behöver luftas snart.

 

I dag intervjuade jag en svensk kändis. Det är ganska tråkigt (läs: svårt) att intervjua kändisar, det enda som händelsevis kan vara tråkigare (läs: svårare) än att intervjua kändisar är att intervjua kändisar på telefon, vilket var exakt vad jag gjorde i dag.

 

Kändisarna har berättat allt om sig själva redan. De har vänt ut och in på de delar av sina liv de tänker vända ut och in på och ofta på några de verkligen inte ville skulle bli offentliga också. Det är i princip omöjligt att ställa en fråga de inte redan har svarat på, inte ens fast man plockar in suspekta ämnen som grötsex, inlinesorientering eller lätt sjukligt samlande på östeuropeiskt krigsmaterial.

 

Då kan man ge sig fan på att de har gästspelat som moderator i ett forum för grötsexfetischister, intervjuades i inlinesorienterarnas officiella magasin för två veckor sen eller alldeles nyligen deltog i ett lekprogram som TV3 ordnat för samlare av gamla bulgariska pistoler.

 

Nej tacka vet jag de där intervjuerna där den man intervjuar kanske rent av kommer på något om sig själv som de hittills aldrig har tänkt på. Såsom en dold vurm för grötsex till exempel. Eller att det rycker lite i vill-göra-tarmen vid tanken på att rulla runt i skogen på rullskridskor. Inte för att just det någonsin har hänt men ni fattar principen.

 

Jag gillar att intervjua vanligt folk helt enkelt. Det blir roligare då.

 

Skattekortet går numera att ändra på nätet. Och för att informera om detta så... ja.

 

Kanske inte helt klockren koppling va?

Jag vidmakthåller krampaktigt illusionen av att jag fortsättningsvis behöver högklackade skor och hojtade därför hem dessa med mobilen mitt i keramikkursen igår kväll.

 

Men dom får inte plats!!!

 

Därför tänker jag nu erbjuda dessa stiliga skodon till försäljning:

 

 

Storlek 37, vinröd lack, märke Miss Selfridge, snygga som fan till svart och med klackhöjden i åtanke faktiskt riktigt bekväma.

 

Maila mig om du är intresserad. Högstbjudande före säg 16.00 blir den lyckliga.

"Jo sinni det föreställer horisonten. Och havet som möter himlen", sa Annie Winblad Jakubowski och skrattade hela vägen till banken.

 

Hoppas att Finland blir jätteglada för den där randiga pengen...

I premiären för avdelningen "skapa en saga om nallarna" berättar vi historien om Candy. Det är svårt att säga om Candy är Ylvas nalle eller min. Mest min tror jag. Men Ylvan gillar att lyssna till berättelserna om livet före detta.

 

 

Det här är alltså Candy. Hon satt där en dag och tittade på oss, malplacerad i en hög av personlighetslösa mesnallar i pastell, med sin kulörta frisyr på ända och hon talade till oss redan då.

 

Hon talade om sin bedagade skönhet, sin framtunga, assymetriska fd alkoholistkropp. Om hur hon började sin karriär som dansare i en glittrig show på ett Las Vegas-casino men hur det sen gick utför. Lite för gott om sprit på efterfesterna, några mörka ögonringar för mycket och vips fick hon lämna ensemblen. Hon talade om när hon blev kär i den där pudelrockaren och hans flotta men flackande liv.

 

Hon talade om veckolånga fester. Om pälsar, limousiner,  Tiffanydiamanter, Grey Goose, Cohibas, om yachter och takvåningar men också om baksidorna. Om känslan av att vara köpt, lurad, blåst på det äkta här i världen, på granskogar och älggryta och att köpa havregryn till sitt eget skafferi.

 

Hon talade med sin Birgit Nilsson-lika röst och sin Texasbräkiga accent om hur kärleken förbyttes i förakt när årtiondena gick och karln inte slutade permanenta håret och inte hade insikt nog att lägga av varken med spandexbrallor, leopardmönster eller med dessa evinnerliga comeback-turnéer och deras tomma presskonferenser och gapande läktare. Om gerillakriget som utspelade sig på flotta advokatkontor där hon bit för bit såg sitt liv försvinna ner i plånboken på pudelrockaren och den där skrikiga kärringen han bytte ut henne mot när hon för sista gången kastat ut honom och hans trista krökande på gatan en natt när måttet fick vara rågat.

 

Hon talade om hur tillfälligheterna minst sagt spelade henne ett spratt så att hon hamnade i den där korgen, i den där babybutiken i Mariehamn och hur hennes numera lite för slattriga  kropp tydligen kvalificerade henne för en plats i mjukdjurskorgen bland babyblå dinosaurier och rosaprickiga elefanter och hur hon skämdes där hon satt i all sin prakt med all sin erfarenhet och försökte konversera detta infantila sällskap på sin brustna engelska och hur svaren hon fick gjorde så att livslusten sakta sakta droppade ur henne och ner på stengolvet där hon såg sin spegelbild så som hon såg ut i sin glans dagar - slank, bredrandig och sexig.

 

Och hon talade om hår och hur man får den där riktigt riktigt röda färgen att sitta i så länge som möjligt.

 

Hon bor hemma hos oss nu, i hörnet på den vita lädersoffan och hämtar sig långsamt från de törnar livet har stött henne mot. Hon börjar lära känna Ylva och Ylva gillar hennes svartvita look skarpt.

 

Candy har hittat hem.

Det har från finlandssvenskt håll opponerats emot att jag kallar Finnen för just Finnen eftersom han ju är finlandssvensk även om hans finska för en lekman som jag låter alldeles äkta. Jag vill klargöra Finnens egen ståndpunkt i frågan.

 

"Det är kanske känsligt för en del finlandssvenskar det där. Men jag är ju stolt över att vara finne även om jag 'är finlandssvensk".

 

Han är både vacker och klok min finne. Och snäll mot barn.

 

Det var så noga. Tvåstavigt skulle det vara för att inte förvandlas till något "Sivan" eller "Pattan". Gärna inte plockat från svenska namntoppen såsom Wilma eller Ebba. Och så skulle det inte locka till varken illasinnade eller kärleksfulla smeknamn. Jag ville att flickstackaren skulle få heta vad flickstackaren heter helt enkelt. Hur svårt kunde det vara?

 

Ylva var liksom den perfekta lösningen. Jag känner två Ylva här i världen och bägge är mycket behagliga personer. Ylva betyder varghona vilket ger viss pondus. Gustaf Fröding skriver i en dikt om sin hembygd om "lilla Ulva vargens dotter":

 

Här är stigen trängre, här är vildskog, här går sagans vallgång vild och lös, här är stenen kastad av ett bergtroll mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös, här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk, här satt Ulva lilla, Vargens dotter, ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

 

vilket inte bara ger flickan litterär förankring att skryta med senare i livet utan också löser problemet med vad som ska reciteras under namngivningsceremonin. Kunde inte bli bättre.

 

Men då hade jag glömt att jag valt en finne att föröka mig med.

 

Nu har den lilla vackra vargens dotter förvandlats till "Herra Ylppö" med hela bekantskapskretsen. Visst fog för maskulinum finns dessutom eftersom den lilla krusbullens hårväxt inte riktigt hänger med och hjässan bestämt och i rakt nedstigande led efter far sin, börjar glesna. Förhoppningsvis på väg åt motsatt riktning jämfört med far dock...

 

Hur som helst.

 

Vill man se Herra Ylppö & ihmiset så finns det till exempel chans att beskåda dem i Jyväskylä den 24 januari. Själv har jag inte en susning om hur de låter och nu ska jag kolla chick flick och hinner inte lyssna... Delge mig gärna, om Herra Ylppö har några fans därute.

 

Här kommer dessutom ett litet perspektiv på varför jag inte riktigt hinner blogga.

 

Detta var för tre månader sen:

 

 

Detta är idag:

 

 

Nog fattar ni att jag har svårt att hänga med i svängarna?

Och om ni förvånat och med beundran i era hjärtan undrar om jag plockat det där med Gustaf Fröding ur mitt personliga litterära arkiv så ska jag bara informera om att Herra Ylppös farmor är bibliotekarie.