När jag var liten tyckte jag att höjden av delikatess var havregryn blandat med socker och vatten. Till fest kunde jag byta ut vattnet mot mjölk och när nån vilsekommen tandläkare fick för sig att det skulle gå att rädda mina förmultnande mjölktänder med brunt socker så gick det även bra med farin.
Det här är det roligaste minnet min gamla barnvakt har. "Men KOMMER du ihåg det" frågar hon ett par gånger i året, gärna med några nya bekanta närvarande, och om jag händelsevis hade lagt minnet av den sötsliriga ävjan bakom mig så minns jag den ju då om inte förr, och så skrattar hon lika högt varje gång.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
EN gång. Jag lovar det var inte fler även om min mamma skulle hugga i sten att det var en ohejdbar vana jag hade. Men EN gång härmade jag med mitt lilla, oskyldiga, kanske femåriga ansikte den förvånade blicken hos en rädd ko. Jag kan inte svara på varför och jag minns inte var, men härrigud, barn gör miner hela tiden och inte fasen behöver de äta upp det i trettiosexårsåldern för det?
Men det får jag. För maken till lättroad mamma har världen sällan skådat och än idag är det ett av hennes bästa partytrick att be mig härma en rädd ko bara för att få samma svar som alltid "MEN FÖR FAAAN" och därefter själv försöka uppvisa en air av skrämt nötkreatur och så berätta den bedårande historien om lilla Anna som inte kunde sluta härma rädda kor som barn.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Ni vet dom där grejerna som liksom flyter omkring i ögonen? Långa streck av genomskinliga bubblor som ramlar neråt eller svävar uppåt, än idag vet jag inte vad det är men flyter omkring där gör dom fortfarande. Förmodligen är det smuts.
Hursomhelst.
Som barn hade jag ännu mindre begrepp om dem och trodde att de gled omkring på självaste himlen som sällskap för ensamma små flickor med vild fantasi. Så när min lekistant och bästa väninnas mamma hittade mig ensam på skridskor på Lindan och tyckte lite synd om mig så fick hon svaret att "nähhädå, jag är inte ensam för jag har mina bubblor på himlen".
Och det är ännu en av de där enkla små händelserna vars spår genomkorsar både tid och rum och som aldrig kommer tillåtas falla ner i det glömskans mörker där de med tanke på sin historiska betydelse faktiskt egentligen hör hemma.
Så vad lär vi oss av detta?
Förmodligen ingenting.
Nej om x eller trettiosex antal år står jag högst troligt där och berättar för Ylvas nya kille om det där skrikiga ljudet hon uppfann vid sex månaders ålder eller härmar minen "världens minsta mun" första gången jag råkar i samspråk med hennes blivande chef.
På nåt sätt ska man ju hämnas.
