Det finns liv i Kalmarnäs även om det bloggwise verkar utdött. Här är senaste nytt från Gehenna:

 

Köket är kaklat och väntar bara på färgprakt i form av det dramatiska rödvitrutiga golvet. Ni minns väl att finnen lovat byta ut de röda plattorna mot svarta om jag tröttnar?

 

På toaletten fick jag bli vild och beställa kakel helt själv. Det blev ljusblått, hade man väl aldrig anat? I sista sekund beställde jag en spegel också som kaklades in. En HÖG sådan för att vidmakthålla den äktenskapliga friden. Vi kan sällan spegla oss i samma ytor finnen och jag.

 

Sovrumsväggen visar viss likhet med något man kunde finna i ett stall. Min pappa rynkar föraktfullt på näbben varje gång han går in här och predikar sedan det ack så moderna spontade virkets fördelar. Själva älskar vi eländet. Även fast vi kan stoppa in fingret ända till isoleringen. 

 

En stilig loppisfyndad tvålkopp från nån gympasalsdusch kaklas in ovanför diskbänken. Det är såna här detaljer som jag hänfört ska sitta och titta på sen på ålderns höst när mina starriga ögon inte längre duger till att missbruka inredningstidningar med.  

 

På min allra första morsdag fick jag rabarber av finngubben. Symboliskt nog planterades de av min egen mamma borta vid vårt lilla ruckliga skjul i nordöstra hörnet av paradiset.

 

Men innan ni liksom jag far iväg och tror att det närmar sig inflyttningsdatum så ska jag visa er detta. Jag fortsätter ropa LALALALALALALAAAALALALAAA och hålla händerna för ögonen. Det ordnar sig nog. På något svindlande överjordiskt dyrt sätt.

 

Förutom all denna prakt har vi även plåttak samt ett 150 meter djupt hål på tomten dit vi kan kasta önskepengar och önska att pengarna räcker tills LALALLLALAAAAA är uppstyrt. Och så har jag spik i foten. Som om nu det vore nåt att klaga på...

 

Så mycket övrigt ägnar jag mig inte åt. Nån gång i framtiden kanske jag blir rolig igen eller har en åsikt om något annat än rabarber och kvartsvinylgolv.

 

Tills dess håller vi på så här.

Plötsligt sitter hon där i rosa sovsäck, rosa jacka och Garbo-brillor.

 

Det går framåt i renoveringshelvetet.

 

Vi har nu en altandörr. Och istället för att sitta här och slöblogga så borde jag göra en millimeterskiss på den blivande altanen så att grävaren vet var han ska "krafsa undan lite" som altankonstruktören uttryckte det.

 

Här har vi lite nya rör att kacka i. I sig inte särskilt intressant men en milstolpe eftersom man kan se det som klivet ut ur rivningsprocessen. Nu går vi in i uppbyggnadsdito.

 

Här däremot kommer verkligheten ikapp en när man i misstag tror att det närmar sig inflytt. Bara att hålla för ögonen, springa förbi och ropa lalalalalalalaaaa tills finnen slutar paddla runt jorden, får sommarlov och tar tag i eländet.

 

Ibland vågar han sig hem, paddlarfinnen. Då blir ungen glad och mamma också. Och så får han en pensel i handen med order om att inte blinka och knappt andas ut innan köks- och halltaken är målade två gånger.