Här, kära kamrater, kan ni läsa en intervju med en kvinna som har huvudet på skaft.

Att på ett så enkelt, klarsynt och frispråkigt sätt uttrycka feminism är stort.

För sisådär ett år sen anställde Ålandsbanken en marknads- och kommunikationsdirektör. Jag föreställer mig att man anställer marknads- och kommunikationsdirektörer som ett försök att nå ut. Att tala begripligt med sin marknad. Att rent av kommunicera, som direktörsbeteckningen antyder. Men ack nej. 

Detta kom som pressmeddelande till Ålandstidningen i dag:

Ålandsbanken effektiviserar organisationen och stärker inriktningen på placeringsområdet

Som ett led i Ålandsbankens strategi att stärka inriktningen på placeringsområdet överväger styrelsen att genomföra en verksamhetsförändring. Samtidigt planerar man att genomföra en effektivisering av organisationen. Banken har idag kallat till samarbetsförhandlingar i Finland rörande ett minskningsbehov om 24 tjänster på det finska fastlandet samt inom koncernfunktioner på Åland.

Styrelsen överväger en verksamhetsförändring på det finska fastlandet som innebär att det framtida erbjudandet inom finansieringslösningar i högre utsträckning kommer att stödja Ålandsbankens placeringserbjudande.

Samtidigt genomförs en effektivisering av organisationen. En översyn görs av kostnadsstrukturen inom Ålandsbanken Sverige med syfte att öka effektiviteten, samtidigt som kunderna fortsatt erbjuds samma kapacitet och service. Vidare övervägs en samordning av koncernövergripande funktioner inom bl a Treasury, Risk och Säkerhet för att uppnå en effektivare kapitalanvändning och riskhantering.

Ledningen har identifierat en effektiviseringspotential motsvarande en årlig kostnadsreduktion om cirka 3 MEUR, varav hälften av potentialen ligger inom Ålandsbanken Sverige. Engångskostnaderna förknippade med åtgärderna förväntas uppgå till cirka 0.5 MEUR under innevarande år.

Peter Wiklöf, Ålandsbankens vd, kommenterar: "Strategin att skapa en stark placeringsbank med gott finansieringskunnande ligger fast. Genom dessa åtgärder säkerställer vi att Ålandsbanken kommer att vara en framgångsrik och lönsam bank även i framtiden. Ålandsbanken har lyckats skapa ett varumärke som relationsbank med hög lojalitet och starkt förtroende från kunderna. Med vår kompetens inom placeringar, kombinerat med vårt kunnande och vår kapacitet inom finansieringar, har vi ett mycket starkt erbjudande till våra kunder."

Såvitt jag kan begripa så är det inget annat än ett mycket invecklat sätt att säga att 24 personer ska bli av med jobbet. Eller?

Det pratades om trädgård och jag luftade mina visioner om ett alldeles eget land där bondbönor och polkabetor skulle frodas.
Där skulle jag luta mig på en grep i gryningen och se solen randas över Kalmarnäs i klänning och nervikta, snyggt dammiga prestigegummistövlar.
Det jag såg framför mig ska ärligt erkännas var mitt eget ansikte projicerat på Alys Fowler, författare till min senaste trädgårdsillusion ”Slow gardening”. Där kliver hon poetiskt (ja man kan kliva poetiskt) omkring i sina komposthögar med håret i slarvig knut och alldeles ultimat lyxdammiga gummistövlar.

”Sniglarna då?” Min skimrande drömbild skälver till. Vadå sniglar?
”Mördarsniglar! Vi försökte odla lite sallad förra sommaren och allt skövlades. Nu kör vi den amerikanska trädgårdsstilen, stor gräsmatta och grill”.
Bilden av gryningsljuset över Kalmarnäs skakar till men... Så här sent på seklet måste man ändå ha funnit bot mot de små bruna vandalerna.
En snabb googling ger tillhanda att man kan klippa av deras huvud, hälla kokande vatten över dem, förvandla dem till smetigt snigelmos medelst salt, svälta ihjäl dem med järnfosfat eller det allra senaste – elchocka dem till sälla jaktmarker.

Inte någonstans i ”Slow gardening” går Alys Fowler bärsärk mot bruna slemsäckar med medeltida strategier och elektricitet. Aldrig har det heller synts några halshuggna mollusker i tidningen Lantliv, språkröret för Alys och hennes hortonomiskt hjärntvättade lärljungar.
Gryningsljuset jag visualiserat förvandlas snabbt till en stekande sol under vilken jag tröstlöst hötter med saxen mot snigelhorder som klättrar upp över prestigestövelskaften för att äta upp mig när all späd ruccola tagit slut.

Alternativen är nu som jag ser det: a) att lägga asfalt på alltihop och lobba för billigare polkabetor i butik, b) stor gräsmatta och grill eller c) att hitta en realistisk trädgårdsbok. Som i detalj kan beskriva hur sniglarna planerar sitt världsherravälde och hur Kalmarnäs är platsen där allt ska börja.

Det var det här med att ha hus. Känslan i det liksom. Berg- och dalbanan.
Den första elräkningen som får en att med ny inställning till blåvitt lågenergiljus gå skallgång efter syndiga energibovar i glödlampsformat. Dagen med minus 28, då man beställer en ny ytterdörr att ersätta den vackra oisolerade enkelglasvarianten från 1957 med men får beskedet att den levereras lagom till första blåsippan.
Och så handväsksfyndet på sjuhundrafemtio euro. Bortglömda pengar, vilket i ljuset från desperat utbytta lågenergilampor balanserar på gränsen till absurt.

Men också att måla golvet högblankt och vitt tvärtemot målarskråets, pappas och halva den civiliserade världens bättre vetande.
Att slippa hämmas i hemmadansandet nån sen lördagnatt för att man glömt varna grannskapet medelst lapp i trappuppgången.
Att egenmäktigt besluta att dörrposter hör förra seklet till men att en 85-centimeter hög köksbänk duger bra till bakning.

En stor del av livet som husägare går ut på att inför sig själv och sin partner i husägareländet försvara de val man gjort. Härtill finnes många metoder men en av de mest effektiva är vi-gjorde-i-alla-fall-inte-som-dom-metoden.
"Kanske badkarsavloppet blev lite snålt tilltaget men vi har ju i alla fall träd på tomten" till exempel. "Klart man kan bygga nytt men vi behöver i alla fall ingen ventilationsanläggning för att kunna andas ren luft i vårt dragiga lilla paradis."

Med detta menar vi husägare egentligen inte alls att förhäva oss eller slå ner på varandras livsprojekt. Det kunde vi kanske ha gjort innan vi själva satte oss i samma båt med samma goda avsikt att skapa oss ett bättre liv. Vi-gjorde-i-alla-fall-inte-som-dom-metoden är bara ett av våra sätt att behålla den mentala hälsan när vi insett vidden av talesättet med skuldsättning kontra frihet.

Om man gillar Malaco Must, och varför skulle man inte göra det, så kan man ge sin dotter lila vindruvor medan man kastar i sig en påse och så tror hon att hon får samma vilket i nuvarande livsläge är absolut första prioritet för henne.

Hur man lurar den större av dessa mina två älsklingar har jag ännu inte klurat ut.