I dag ska jag få känna på en helt ny känsla. Ingen behaglig sådan.

 

I dag åker Ylva till fammo, sen vidare till mommo och förutom tre dagar över midsommar kommer vi inte att träffas på tre veckor.

 

Och i eftermiddag ska jag säga hejdå. Jag bävar. 

 

En jobbig sak med att ha barn, om man nu får säga att det är jobbigt nån gång, är att det ska lagas ordentlig mat varenda dag.

 

Jag känner plötsligt förståelse för mamma och hennes ständiga upprepning av köttfärsbiffar med grönpepparsås, även om de har fått mig att vägra grönpeppar än i denna dag.

 

Men så fick jag den här länken av Matilda på jobbet. Och nu känns allt lite lättare. Det var synd att mamma inte hade internet förr.

 

Och för att kompensera Ylva för att jag sa att det är jobbigt ibland ska jag publicera den här fantastiska bilden som visar att det är alldeles alldeles underbart att hon finns.

VEM gav alla de här... ährmm... åt Julius?

 

Tre dagar senare var det sockerdags. 1 kilo per liter saft var enligt mamma alldeles barockt mycket så jag använde 1,5 kilo till 2,5 liter saft istället.

 

Kanske den vackraste saften jag vet. Om man bortser från flaskorna. Men det kan man ju inte eftersom saften måste frysas ner och då är plastflaskor bästa utvägen. Ett litet tag orkar man hålla på och hälla över i en fin patentkorksbutelj men sen ger man upp. Åtgången är katastrofal nämligen.

 

Därför satte jag genast igång en ny laddning. Med en ton av jordgubbar från Belgien.