... så kan jag meddela att det just nu finns tre sådana till salu på Alice Vintage. Det är mina fd´s och de säljs inte pga dåligt skick utan för att de var för stora. Sedär eBays förbannelse.

 

Har du alltså någon gång konstaterat att du har samma skosmak som jag men är rustad med ett par centimeter fot till GO GET!! Stl 38.

 

Och nej jag har inte bilder på dem. Jag är för gammal för att komma ihåg sånt.

På den här nivån är det:

 

Kollega: "Nej nu skrev jag ´Ginulla´ istället för Gunilla igen.

Jag: "Varför låter egentligen "Ginulla" som något snuskigt?"

Kollega: "För att det rimmar på ... ja"

Jag: "Men det gör ju ´rulla´också. Inte låter det snuskigt..."

 

Just nu rör diskussionen gomtappen. Frågan kvarstår.

Detta åländska tullande. Varje gång jag tror mig ha begripit mig på det så visar det sig vara mer flyktigt än någonsin.

 

Som när jag hade beställt ett kanadensiskt läderöverdrag till vår fladdermusfåtölj och det stod tre personer och kikade över varandras axlar för att klura ut huruvida det var en lädervara, en förädlad lädervara, en inredningsdetalj eller gud vet vad för att hitta rätt trettiotvåsiffriga kod att skriva på ett papper at lägga i arkivet.

 

Som när ett par eBaykapade skor kommer hem i postlådan samma vecka som ett annat billigare par haffas av tullen och måste plockas upp före klockan femton och femton helgfri vardag med kvitto och bifogad bikt.

 

Jag känner mig alltid aningen brottslig när jag kommer därifrån med något nytt fyndat underverk. Och jag kan berätta att momsen är höjd, det är inte längre inköp+frakt under 45 euro som är gränsen utan 44,43 eller 43,44 euro, eller någon liknande maximalt lättförglömlig summa som ingen kan lära sig som gäller. MEN. Om skillnaden i moms är försvinnande liten så bryr de sig inte om att ta ut den alls.

 

I dag fick jag således ut dessa båda skönhetspar, UTAN att punga ut med tull eller momsskillnader.

Den perfekta gröna skon

 

Den perfekta svarta skon

 

Och för de av er som undrar vad en småbarnsmorsa från Kalmarnäs ska göra med dessa små skatter så måste även sådana ha en hobby.

Alltså det här med att ha fest.

 

Jag kan aldrig hålla näsan ur blöt, inte ens när någon ska ordna minsta lilla förbankade knytkalas. Än mindre när jag får chans att vara med och greja nåt stort på Indigo. Jag är festarrangörernas festarrangör, hojtar idéer, hetsar folk på info om vinåtgång, tänker ut skojiga detaljer och planerar inbjudningskort.

 

Sen får jag creeps.

 

Tänk om ingen kommer? Tänk om elen går? Tänk om drickat tar slut? Tänk om jag ramlar eller säger nåt pinsamt eller sluddrar? Tänk om alla blir förgiftade eller arga på mig och jag får löpa gatlopp Torggatan fram med en drös ilskna beachvolleyspelare, den åländska partyeliten, Simon Dahl och Indigo-Stig efter mig. Jag tänker att jag ska lägga av. Hålla näsan för mig själv och låta andra ågas över gatlopp och elavbrott.

Ibland undrar jag om jag så notoriskt ska vara med och arrangera fest för att vara säker på att få komma. Annars vet man ju aldrig om man blir inbjuden.

Men. Här är en bild på mig från när vi senast ordnade fest under Paf Open 2007:

Och när jag ser mig själv såhär glad och tänker tillbaks på den så otroligt lyckade festen, då tänker jag att det nog inte är så jäkla illa ändå det här med att vara festarrangör. Smal var jag också, kanske jag blir det igen ikväll...

 

För ikväll är det hur som helst fest igen och jag sitter här med nerverna på ytan och skakar.

 

Det blir nog bra. Ni som är inbjudna hoppas jag träffa på, ni andra hoppas jag finns i krokarna för nånstans vid nattkröken öppnar vi dörrarna för allt och alla.