Ni vet hur det är när man ordnar nåt. Först: total, övertygelse om idéns förträfflighet. Sedan: vacklande vaken i vargtimmen. Man ser sig själv. Ensam i en pinsam scen med allt uppbullat och ingen som kommer. Oftast hamnar man någonstans mittemellan.

Men så ibland. Ibland har man slagit huvudet på den berömda spiken och gör succé. Som förra måndagen när nära 70 personer slöt upp och visade sitt intresse för att gå med i en ny marthakrets.

För mig står martha för något jag redan hade formats till av intressen, omständigheter, personlighet och arv. Står för ideal återuppståndna som en reaktion mot tre decennier av skenande konsumtion där jag själv rastlöst har rusat i förtruppen.

Mycket förenklat kan man förklara det stora intresset för martha med att tanten är trendig. Tantklänningen gör comeback på catwalken, det släpps tjusiga böcker om långkok och husmorsknep och latteglasen får stå åt sidan för att ”dricka på bit”. I en orolig värld personifierar tanten trygghet, moral och gamla värden.

Somliga tar på näsan. Att romantisera fenomen som uppstått ur nöd, nödvändighet och kamp för tillvaron kan kännas osmakligt. För i dag kan vi välja. Välja att plocka våra egna blåbär, välja lappteknik som intresse och kalla det quilting, välja en femtiotalsfåtölj som kontrast till vårt vita vardagsrum.

Eller så väljer man ett annat synsätt. Ser det nya intresset för tantiga värden som ett sätt att överbrygga generationer. Som en upprättelse. Den moderna tanten har civilkurage, en egen beständig stil, kastar inget som går att använda och har insett att det går lika snabbt att baka en rulltårta som att köra till butiken och köpa en.

Själv tänkte jag välja att inte alls blanda in begreppet tant utan istället kalla mig för martha. Med sekellånga rötter raka vägen in i framtiden. Inte trend utan livsstil.

Glugg, publicerad i Ålandstidningen 11 februari 2012

En gång gav min lillebror mamma en Heman-gubbe i julklapp och sa att "när du inga använder den sen så kanske jag kan låna den?"

Jag gjorde likadant med alla hjärtanspresenten i år. Köpte åtta undersköna andrahandstallrikar i modell förrätt åt finnen som tackade storstilat som en belevad finne i sina bästa år ska.

Som motprestation kom han med detta:

Ikväll ska vi alltså ut och testa. Jag har inte åkt på 20 år. Kanske 25...

Seriefigurstrosor och relationer. Loppis och nya skor. Ensamhet, parförhållanden, trapphus, graviditet och två renoveringar. Jag konstaterade nyligen förskräckt att det är över fem år sedan jag började blogga.

Det har hänt mycket i den bloggvärld jag har följt sedan 2006 – året då själva ordet godkändes av svenska språkets väktare, SAOL.

Först var alla inom rimligt räckhåll för varandra ett gäng. ”Vi som bloggar”. Det var blogg-öl, bloggmailinglistor och gemenskapsmys i det som vi vana kallade för bloggosfären. Det bar förstås snart överstyr, enligt statistik startade ungefär 120.000 bloggar om dagen under 2007. Var skulle alla dessa människor ha plats att mysa och vad skulle de prata om?

Entré: bröderna Schulman. Alex och Calle tog den svenskspråkiga bloggvärlden in i en era av skitkastning och rena bataljer. I de schulmänska fotspåren följde en hög med bloggare som påpekade andras brister utan att vända blicken inåt och se till sina egna. Ursäkta sig kunde man alltid göra med att säga sig tillhöra ”den ironiska generationen”. Så även i min blogg, man vill ju vara trendig liksom. Och jösses som det bråkades. Det var Ranelid mot Skugge och modebloggare mot kultureliten och släkten Schulman mot världen och världen mot särskrivarna.

Men så under 2010 hände något. In på arenan: en samling kramare som med Elsa Billgren i spetsen omtalar varann som ”finaste” och strör kärlek omkring sig som vore den ändlös. Till och med bloggbråkens själva gudfader, Alex Schulman, gjorde lappkast, började pappablogga och häver numera beröm över sin duktiga fru.

Allt detta har min blogg alltså överlevt, en gång fick den till och med stipendium. Nu är den lite vilsen. Försummad rent av. Vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Kanske till de sälla jaktmarkerna. Där alla bloggar som börjat handla om hur jobbigt det är att blogga slutligen hamnar.

Glugg, publicerad i Ålandstidningen 12 januari 2012

 Smycken är alltså det senaste jag utforskar nere i min lilla källarverkstad därhemma. Lite tyg, lite läder, lite metall. Mycket i tratten, snart kommer det kanske ut något också. Här är ett par som är på väg.

Ibland är det så skönt att känna att människan fortfarande behövs. Trots alla tekniska framsteg, trots mjölkningsmaskiner och Google translate.