Ni vet hur det är när man ordnar nåt. Först: total, övertygelse om idéns förträfflighet. Sedan: vacklande vaken i vargtimmen. Man ser sig själv. Ensam i en pinsam scen med allt uppbullat och ingen som kommer. Oftast hamnar man någonstans mittemellan.
Men så ibland. Ibland har man slagit huvudet på den berömda spiken och gör succé. Som förra måndagen när nära 70 personer slöt upp och visade sitt intresse för att gå med i en ny marthakrets.
För mig står martha för något jag redan hade formats till av intressen, omständigheter, personlighet och arv. Står för ideal återuppståndna som en reaktion mot tre decennier av skenande konsumtion där jag själv rastlöst har rusat i förtruppen.
Mycket förenklat kan man förklara det stora intresset för martha med att tanten är trendig. Tantklänningen gör comeback på catwalken, det släpps tjusiga böcker om långkok och husmorsknep och latteglasen får stå åt sidan för att ”dricka på bit”. I en orolig värld personifierar tanten trygghet, moral och gamla värden.
Somliga tar på näsan. Att romantisera fenomen som uppstått ur nöd, nödvändighet och kamp för tillvaron kan kännas osmakligt. För i dag kan vi välja. Välja att plocka våra egna blåbär, välja lappteknik som intresse och kalla det quilting, välja en femtiotalsfåtölj som kontrast till vårt vita vardagsrum.
Eller så väljer man ett annat synsätt. Ser det nya intresset för tantiga värden som ett sätt att överbrygga generationer. Som en upprättelse. Den moderna tanten har civilkurage, en egen beständig stil, kastar inget som går att använda och har insett att det går lika snabbt att baka en rulltårta som att köra till butiken och köpa en.
Själv tänkte jag välja att inte alls blanda in begreppet tant utan istället kalla mig för martha. Med sekellånga rötter raka vägen in i framtiden. Inte trend utan livsstil.
Glugg, publicerad i Ålandstidningen 11 februari 2012



