Det var det här med att ha hus. Känslan i det liksom. Berg- och dalbanan.
Den första elräkningen som får en att med ny inställning till blåvitt lågenergiljus gå skallgång efter syndiga energibovar i glödlampsformat. Dagen med minus 28, då man beställer en ny ytterdörr att ersätta den vackra oisolerade enkelglasvarianten från 1957 med men får beskedet att den levereras lagom till första blåsippan.
Och så handväsksfyndet på sjuhundrafemtio euro. Bortglömda pengar, vilket i ljuset från desperat utbytta lågenergilampor balanserar på gränsen till absurt.
Men också att måla golvet högblankt och vitt tvärtemot målarskråets, pappas och halva den civiliserade världens bättre vetande.
Att slippa hämmas i hemmadansandet nån sen lördagnatt för att man glömt varna grannskapet medelst lapp i trappuppgången.
Att egenmäktigt besluta att dörrposter hör förra seklet till men att en 85-centimeter hög köksbänk duger bra till bakning.
En stor del av livet som husägare går ut på att inför sig själv och sin partner i husägareländet försvara de val man gjort. Härtill finnes många metoder men en av de mest effektiva är vi-gjorde-i-alla-fall-inte-som-dom-metoden.
"Kanske badkarsavloppet blev lite snålt tilltaget men vi har ju i alla fall träd på tomten" till exempel. "Klart man kan bygga nytt men vi behöver i alla fall ingen ventilationsanläggning för att kunna andas ren luft i vårt dragiga lilla paradis."
Med detta menar vi husägare egentligen inte alls att förhäva oss eller slå ner på varandras livsprojekt. Det kunde vi kanske ha gjort innan vi själva satte oss i samma båt med samma goda avsikt att skapa oss ett bättre liv. Vi-gjorde-i-alla-fall-inte-som-dom-metoden är bara ett av våra sätt att behålla den mentala hälsan när vi insett vidden av talesättet med skuldsättning kontra frihet.
