I premiären för avdelningen "skapa en saga om nallarna" berättar vi historien om Candy. Det är svårt att säga om Candy är Ylvas nalle eller min. Mest min tror jag. Men Ylvan gillar att lyssna till berättelserna om livet före detta.
Det här är alltså Candy. Hon satt där en dag och tittade på oss, malplacerad i en hög av personlighetslösa mesnallar i pastell, med sin kulörta frisyr på ända och hon talade till oss redan då.
Hon talade om sin bedagade skönhet, sin framtunga, assymetriska fd alkoholistkropp. Om hur hon började sin karriär som dansare i en glittrig show på ett Las Vegas-casino men hur det sen gick utför. Lite för gott om sprit på efterfesterna, några mörka ögonringar för mycket och vips fick hon lämna ensemblen. Hon talade om när hon blev kär i den där pudelrockaren och hans flotta men flackande liv.
Hon talade om veckolånga fester. Om pälsar, limousiner, Tiffanydiamanter, Grey Goose, Cohibas, om yachter och takvåningar men också om baksidorna. Om känslan av att vara köpt, lurad, blåst på det äkta här i världen, på granskogar och älggryta och att köpa havregryn till sitt eget skafferi.
Hon talade med sin Birgit Nilsson-lika röst och sin Texasbräkiga accent om hur kärleken förbyttes i förakt när årtiondena gick och karln inte slutade permanenta håret och inte hade insikt nog att lägga av varken med spandexbrallor, leopardmönster eller med dessa evinnerliga comeback-turnéer och deras tomma presskonferenser och gapande läktare. Om gerillakriget som utspelade sig på flotta advokatkontor där hon bit för bit såg sitt liv försvinna ner i plånboken på pudelrockaren och den där skrikiga kärringen han bytte ut henne mot när hon för sista gången kastat ut honom och hans trista krökande på gatan en natt när måttet fick vara rågat.
Hon talade om hur tillfälligheterna minst sagt spelade henne ett spratt så att hon hamnade i den där korgen, i den där babybutiken i Mariehamn och hur hennes numera lite för slattriga kropp tydligen kvalificerade henne för en plats i mjukdjurskorgen bland babyblå dinosaurier och rosaprickiga elefanter och hur hon skämdes där hon satt i all sin prakt med all sin erfarenhet och försökte konversera detta infantila sällskap på sin brustna engelska och hur svaren hon fick gjorde så att livslusten sakta sakta droppade ur henne och ner på stengolvet där hon såg sin spegelbild så som hon såg ut i sin glans dagar - slank, bredrandig och sexig.
Och hon talade om hår och hur man får den där riktigt riktigt röda färgen att sitta i så länge som möjligt.
Hon bor hemma hos oss nu, i hörnet på den vita lädersoffan och hämtar sig långsamt från de törnar livet har stött henne mot. Hon börjar lära känna Ylva och Ylva gillar hennes svartvita look skarpt.
Candy har hittat hem.
