Mitt barn har problem med bajset. Det går trögt helt enkelt. Hela peristaltiken verkar vara en kamp för henne och finnen och jag kan bara bedrövat titta på och bända lite på hennes ben sådär som Anki på TYKS prematuravdelning så rutinerat gjorde för att klämma eländet ur henne. Med varierande resultat. För oss alltså. Anki scorade varje gång.
Och så när man lyckas. Vilken glädje. Eufori. Partaj. Pukor och trumpeter. Manna från himlen. Tungotal.
Att få se det där avslappnade uttrycket i Ylvas lilla plyte och konstatera hur magen mjuknar och hela den där skrangliga kroppen blir till en sömnig trasa.
Aldrig trodde jag att bajs kunde framkalla sån lycka hos mig. Nöjena är billigare nuförtiden...
