Det sprakar lite. Blå gnistor lyser upp mörkret och jag känner viss oro för att någon elektrisk pryl i rummet ska ge upp andan. Om det åskar ute? Nej, det är bara jag som har charmerats av en billig skittröja igen.
Den har pågått länge nu, jakten på den perfekta polotröjan. Hela världen har blivit min shoppinggata, hela världen har således fått bevittna mina snöpliga försök. Det verkar nämligen vara en omöjlig uppgift att finna detta mytomspunna klädesplagg. Främst kanske beroende på att klädindustrin långsamt håller på att dränka oss alla i en flod av akryl.
Akryl är det vidrigaste av material. Inte när det kommer till nagelförlängningar kanske. Inte i färgindustrin, som fönstermaterial på husvagnar eller i förpackning om tusen pärlor att göra halsband av. Men som kläder? Fy för den lede.
Det sägs att akrylen har utvecklats för att likna ull. Om det påståendet säger jag nåja. Akryl har möjligen apat efter några av ullens mindre charmerande egenskaper. Den noppar hejvilt till exempel. Den luktar konstigt när den är blöt. Och den är överdrivet känslig för varma tvättar.
De fina ullegenskaperna däremot, de försvann i någon plastisk procedur. Akryl värmer till exempel knappt, skapar på sin höjd lite armsvett. Den är inte vacker och rengör inte sig själv när man hänger ut den för vädring. Inte heller är den sidoprodukt från ett trevligt djur som håller strandängar fria från sly och blir god korv när de gjort sitt i den här världen.
Nej, akrylen är ett elände. Tillverkad av olja, förädlad i ett flertal miljövidriga steg och pressad till strängar genom miniköttkvarnar med hjälp av lösningsmedel.
Ändå står jag alltså här igen, med ett blått gnistregn kring hårtopparna medan höstmorgnarnas mörker djupnar.
Dumt?
Otroligt.
Det enda som möjligen är dummare än en dumbom är en dumbom som faktiskt vet vad hon gör.
Glugg, publicerad i Ålandstidningen 28 september 2011
