I sakta mak växer det fram ett hem ur askfatet jag köpte för några veckor sen. Hur en hall kan gå från unket nikotingult mörker till ljust välkomnande på bara tre liter färg förstår ingen. Och ur spillrorna av ingenting reser sig ett badrum med pondus.
Det är mäktigt.
Igår kväll var jag tvungen att åka dit en sväng bara för att titta. Konstatera att här kommer jag trivas. Och sen åka tillbaks till det ostädade ras som min nuvarande lägenhet förvandlats till efter beskedet om att en flytt står nära inpå. För vem orkar bry sig om något som inom två veckor kommer vara det förflutna?
Jag längtar hem. Hem till mina schackrutor och min vita medaljongtapet. Gud som jag älskar att ha ett hem.
Nej Neptun är mitt nya skyddsväsen.