Gandhi Karlsson?

Hamnade i ett prat den här helgen om folk som döper sina barn till knäppigheter. Ni vet föräldrarna till de där barnen som för evig tid är dömda till att bokstavera, bli bespottade för, försvara, ombetona eller förtydliga sina namn.

Miquaél.
Tingeling.
Vishnu.
Gandalf.

Man får ju i dessa nordliga länder även anta att de heter Karlsson eller Berntsson eller Söderström eller till och med Virtanen i efternamn.

Gandalf Söderström.
Trixie-Belle Andersson.
Cosmo Karlsson.
Gwendolyn Bergström.

Själv ville jag heta nåt ko-aktigt när jag var liten. Rosa eller Rosalinda typ. Och som 34-åring kan jag väl känna att Anna Karlsson – inte känns det direkt unikt. Tänk om jag ändå hade blivit en Gwendolyn eller en Nefertiti...

Dagens dilemma är:

Är det enbart ego som förälder att döma sitt oskyldiga lilla liv till ett ovisst namnöde?

Eller blir livet lite roligare både för den som heter Morpheus och den som går i Morpheus´ klass?

Eller kommer Morpheus få en jobbig skoltid men gå stark ur den och bli en frimodig vuxen?

Eller borde Morpheus ha fått heta Anders?