Idag har jag begravt en vän. Det var oerhört smärtsamt och vackert och ödsligt och eländigt onödigt och påminde mig om hur världen är full av alldeles för många såna där "men vi måste verkligen seees snart" som rinner ut i sanden och aldrig blir av.
Men det slitna uttrycket om goda saker som följer med onda var kanske dagens mest upprepade för på något sätt var det så härligt att bara för någon timme återigen få träffa de där arbetskamraterna man slet hund och efterfestade med på Sturehof 1998 och krama om så många som hanns med av dom där som man "veeeerkligen borde ha seeeetts med" för så länge sen så att det vore närmast pinsamt att ens upprepa klyschan en gång till ute på stan.
Men nog är det själva fan att det ska krävas sån dramatik för att man sen slutligen ska ses.
Nu är det över i alla fall och än en gång, vila i frid min vän. Du är saknad.
