För mig har det viktigaste med julen alltid varit julgodiset. Vem bryr sig om skinka när magen redan är full med kola liksom. I finnens familj däremot har man ägnat sig mest åt mat och likt sockeroberoende hedningar toppat med köpegodis.
Där fanns alltså ett passligt hål för mig att fylla på släktens julbord. Det vore ju dumt, enfaldigt för att inte säga en provokation på gränsen till krigsförklaring att försöka vinna mark på farmors gravlax- eller farfarmors brunkålsterritorium.
Detta har resulterat i en fullständig frenzy av citronkola, glöggfudge, amerikansk chokladfudge, hallontryfflar, kardemumma/apelsintryfflar och så den där vanliga oslagbart goda fudgen från mammas Stora kokboken anno 1969.
"Tyst Ylva, mamma smörglaserar valnötter nu!"
Annars har det varit dåligt med bloggande och eftersom man inte bloggar om att man inte bloggar så blir det under vissa perioder tyst från mig. Och det där var farligt nära att omskapa denna god jul-blogg till en blogg om att jag inte bloggat...
Men en god jul ska ni ha. GOD JUL alltså. Från mig och det som jag numera kan kalla min alldeles egna familj.
I år experimenterar jag med Johanna Westmans bok "Julgodis" men inget recept har någonsin slagit detta: 2 dl grädde, 3 dl socker, 1 msk vaniljsocker, 3 msk kakao, 50 gram smör, 1 tsk salt. Koka tills det tål kulprov, vispa sen smeten med elvisp tills spåren efter elvispen liksom börjar stanna kvar. Häll upp på bakplåtspapper och skär i fyrkanter. Det blir inte bättre...