Vi skulle kunna backa lite. Vi skulle kunna backa till den kväll på Gröne Jägaren (som ni läste om här) när jag möjligen klättrade några steg på den ljusskygga skala där en servitris duglighet i Grönejägarmiljö mäts.
Men vi måste börja i Hammarbyhamnen.
På den tiden var Hammarbyhamnen ännu inte säte för någon metrosexuell sjöstad. Här rådde en milt sagt skriande brist på surdegsbagerier, pizzerior som kallar sig "deli" och inredningsbutiker där runda skivor med ben säljs för genomsnittliga månadslöner. Här hade förstås inte funnits någon direkt efterfrågan på dessa produkter heller. För i Hammarbyhamnen fanns på den tiden i stort sett inte annat än Lugnets industriområde.
Lugnet ja...
Om någon av innevånarna i Lugnet hade "kommit över" ett bord värt en månadslön hade de raskt krängt iväg det till en passlig hälare och köpt rusningsmedel för pengarna. "Surdeg" var något man kallade sin magra, alkoholiserade hustru/livskamrat för och pizza plockades med fördel ur soptunnor uppe i Sofiakvarterens mer glansiga vardag.
I den här miljön huserade i mitten av nittitalet ett antal kriminella gäng av motorburen ungdom. Ett av dessa gäng var stammisar på Gröne Jägaren. De kallade sig för "Moonshine" om jag minns rätt. Vi säger att jag minns rätt så har vi ett namn på gänget under resten av historien.
"Moonshine" var på det hela taget en ganska harmlös skara raggare. Ryktet sade lite elakt att deras hela verksamhet cirkulerade kring en (ja EN!) bil som stod parkerad nere i Hammarbyhamnen eftersom den inte gick att köra med. Men de hade västar och med dessa den respekt som därvid följer.
En kväll råkade killen med mest grejer på västen, troligen ledaren, härskna till lite. Kanske handlade det om någon utspilld öl. Kanske hade någon vid grannbordet slängt för många förstulna blickar på hans tjusiga flickvän. Kanske hade han vaknat på fel sida och druckit några fler öl än vanligt. Vad vet man?
Det blev hur som helst tumult och mitt i detta tumult stod förstås jag. 160 centimeter nyutexaminerad servitris från Mariehamn. Pengarna på brickan, den fördömda servetten över den fördömda armen och skjortan hängande utanför den lårkorta kjolen. Vad gör man?
Man går emellan förstås. Man reder upp skiten, läxar upp grabbarna, hotar med att "Moonshine" inklusive flickvänner, släkt, barndomskamrater och familj ska bli persona non grata i vår matsal/deras vardagsrum och avstyr på så vis vad som hade kunnat urarta till bärsärk.
För så gör man på Åland.
Vilken hjälte. Den kvällen undrar jag om jag inte fick en öl från spritkassan efter jobbet. Förmodligen var ölen till hälften utspädd med slattar från kvällen. Och dagen efter kom en 160 centimeter hög blomsteruppsättning från raggarklubben "Moonshine" för att jag hade ordnat så att de även fortsättningsvis fick komma tillbaka till sin enda kända hemmamiljö.
