Vår huvudstad fascinerar mig. Överallt dessa små uttryck för finskt egensinne.
Hade en svensk i Sverige till exempel haft en sushirestaurang mitt i en galleria. På nåt slags food court där hamburgare konkurrerar med lyxpizza konkurrerar med vindaloo konkurrerar med klämgrillad smörgås konkurrerar med rå fisk. Om en svensk hade drivit den restaurangen i Sverige hade han på knivens spets sett till att ha öppet när de andra restaurangerna hade öppet.
Även om svenskens fru och alla hans barn knappt längre mindes hur svensken såg ut, än mindre vilket slags söndagshumör han hade så kan du ge dig fan på att svensken med restaurangen hade stått där och muttrat på söndagseftermiddagen, svängt ihop en norirulle eller två för att stå sig i konkurrensen med klämsmörgåsarna och baconburgarna.
Så icke i Suomi. Har sushihaket lust att hålla stängt söndag så håller sushihaket stängt söndag. Likriktning nej tack.
Och så Hans Välimäki till exempel. Han lär ha sagt om sin senaste restaurang La Societé du Cochon att syftet med namnet var att se till att ingen finländare skulle kunna uttala namnet.
Och hur vi än letade i söndags. När bröllopsbakfyllan och hemlängtan var som allra svårast. Hur vi än irrade gata upp och gata ner så kunde vi inte hitta ett ställe där det såldes bollglass. Stängt överallt.
Man kan inte annat än stå häpen, snopen och samtidigt lite lycklig. Fler exempel följer, var så säker.
Syftet var inte att klanka ner på Helsingfors, utan endast min egen känsla av vilken atmosfär man möts av i öst och väst, som känns mera positiv och framåt i väst! :-)