Min första pojkvän var nyss här.
Han har kommit och gått några gånger det senaste halvåret.
Till saken hör att han är telereparatör nuförtiden.
Hur som helst så fick jag äntligen upprättelse. För när nätuppkopplingen i princip sen jag flyttade hit har hållit på och jävlats i ett i ett i ett så kan man ju ändå ge sig fan på att när ens första pojkvän med telereparatörskollega knackar på klockan åtta på morgnarna så tuffar samma uppkoppling på som ett litet exemplariskt uppfostrat tåg på nyputsad väloljad räls.
Men så imorse fick jag min upprättelse. Och min första pojkvän med kollega skenade upp och ner på vinden och in och ut i lägenheten och skruvade ner saker och mätte upp en massa mått med en apparat som inte såg ut att ha så många fler funktioner här i världen än att just mäta upp såna saker.
Nu funkar allt. Det är nästan så jag funderar på att ge upp allt vad hus i Kalmarnäs heter och bo kvar här med min oklanderligt välfungerande uppkoppling och leva lycklig tillsammans med min nygamla dator tills döden skiljer oss åt.
Och dessutom hade min första pojkvän och hans telereparatörskollega plötsligt slutat titta på mig som på en sån där tant som har elva svanar boende i vardagsrummet.
