Nöd och motion är som känt det bästa smörjmedlet för den kreativa maskinen. Möjligen näst lathet, misstag och kris.
Utan dessa troget inspirerande naturkrafter hade vi fortfarande knockat varandra med konjak inför benamputationer, aldrig fått avnjuta en vällagrad ost och säkert fortsatt med det barbariska umgängessättet att träffas, istället för att kliniskt och exakt höra av oss till varandra per ettor, nollor och mobilnät.
Jag har nu gått i nöd i två månader. Hasat mig till jobbet med huvudvärk och ögonbrynen som en lavinfara hängande över ansiktet och i exakt samma tillstånd släpat mig hem därifrån. Legat under en filt varje kväll och undrat varför tvätten inte tvättar sig själv. En mörkrets passivitet på gränsen till koma.
Men så – under en molnfri eftermiddagspromenad – löste jag problemet. Vi ska arbeta under dygnets mörka timmar och vara lediga när det är ljust.
Tänk bara. Vi börjar jobba vid 16. Barnen går till dagis, äter middag, leker en stund och somnar. Hela dagen kan vi ägna oss åt vad som populärt kallas för ljusterapi. Ta långa friska promenader, leka utomhus, stärka vårt immunförsvar medelst näringsrik lunch och så pigga och friska komma till arbetet på eftermiddagen för att köra på fram till tolv när vi hämtar sovande barn och går till sängs. Då majoriteten av oss ändå ärligt talat går och lägger oss.
Jag kan i nuläget inte se några direkta nackdelar med denna innovation. Snarare tvärtom. Vi skulle slippa både fånig tv och all den ångest de få minutrarna vaken tid vi umgås med våra barn skapar.
Möjligen kan det bli besvärligt att omvända hela den industriella världen till detta system samtidigt vilket väl vore bäst med tanke på världsmarknaden. Men det ska nog gå. Jag ska bara ta en promenad till så ska ni se.
Glugg publicerad i Ålandstidningen den 12 januari 2012
