Vi hade en fin dag igår, Stockholm och jag. Lite bråttom förstås, tre långa intervjuer på sex timmar. Skanstull, Fruängen och den sista på Cityterminalen strax innan bussavgång.
För första gången på länge blev jag förälskad i stan igen. Solen gassade, tunnelbanan samarbetade, folk trängdes men bad om ursäkt, vartenda gathörn serverade minnen av liv, kärlek, utekvällar, vänskap... och magen värkte av längtan. Jag ville verkligen missa bussen tillbaks.
Och än mer vemodig blev jag förstås av att komma hem. Till insikten att längtan inte egentligen är riktad till Stockholm utan till mig själv för tio år sedan. För jag minns ju hur jag för tio år sedan längtade så till mig själv i dag.
