Man vill ju bara må lite bättre

Jag provade på en behandling med Rosenmetoden förra veckan. Rosendamen pratade om muskelminnen och gav som förslag att min spända högerarm kunde bero på att jag gärna inte släpper taget om saker, att min stela muskel ovanför knät kunde visa att jag vill bromsa sånt som går för snabbt och nån annan onödigt spänd muskel kunde betyda att jag var en duktig flicka med prestationsångest.
Att mina muskler glömmer bort att slappna av när de instinktivt reagerat på något för länge och att de därför är helt utmattade. Ungefär som när man åker bil med någon man inte litar på och man kliver ur bilen helt slut för att man har bromsat och kopplat så innerligt med hela kroppen.

Flera läkare inom klassik medicin har sagt sig känna till hur min kropp fungerar bättre än jag själv gör det. Det har gjort mig förbannat less. Om det ilar i min armbåge när man klämmer mig under skulderbladet så anser jag att det hänger ihop på något sätt. Oberoende hur många proffs som träffat mig sju hela minuter och säger att det är omöjligt. Och det känns inte det minsta bättre i armbågen av att bli klappad på huvudet som en idiot.

Rosendamen var förutom väldigt mjuk i händerna också behaglig att vara med, förstående och lät mig själv ha teorier om varför jag har ont.

”HUMBUG” finns det alltid de som måste skrika så snart alternativ medicin kommer på tal.

”KVACKSALVERI” ska det också gärna hojtas.

För dessa hojtare är inte huvudsaken att jag mår bättre utan det viktiga är att det jag kurerats av eller gärna vill tro att ska kurera mig, det finns inte på deras lista av Godkända Behandlingsmetoder.

Penicillin. Muskelavslappnande medicin. Värktabletter. Där har du grejer som fungerar.

Visst jag har också himlat när mina älskade fina vänner gått på kraniosakral terapi, healing eller har kurerat sina värkande leder med åkerbroddsavkok. Gud vet vad de allt har pysslat med.

Men ibland så mår de bättre. Och om det i så fall är ren placebo eller om åkerbrodden eller kranioskrapp... ja den där behandligen verkligen fungerar – det kvittar mig. Och om Rosendamen helt enkelt utifrån stress i dagens samhälle kunde förstå sig på prestationsångest och värkande armar gör det inte så mycket det heller. Huvudsaken är att jag mår bättre när jag går därifrån än när jag kom dit.

Kanske ville jag innerst inne bara att någon skulle lyssna lite...