Milt överseende med hopbitna tänder

Det bor en tant på min gård. En tant av kalibern näsan-mot-fönstret. En sån där tant som anser att alla under 55 är glopar som ska hålla käft och ta emot all skit som hennes generation obefogat har att kasta på dem. En tant vars främsta dagliga syssla förmodligen är att läsa dödsannonser och försöka klura ut hur det egentligen går till det här med att gnällmessa dagstidningarna. Den här tanten stod säkerligen modell då definitionen av ordet hobbypolis skulle sättas.

Igår kväll gav hon sig på mig.

Jag hade tydligen parkerat på en plats jag inte fick parkera på. Det var liksom underförstått för nån annan i huset brukade alltid parkera där. Men ingen märkning fanns. När jag frågade hur jag själv kunde gå till väga för att få en sån där privilegierad parkeringsplats (med vakthund och allt) svarade tanten (läs kärringjä**ln):

"Sånasomduskaparkeradär mendefattarnijuingaatt parkerarallapåtvåplatsersådär(tanten pekar på några andra bilar) dåfåringaallaplats"

Såna som jag? 34-åriga hemvändare med ordnad ekonomi, katt och bredbandsbehov.

Jag flyttar min bil. Går hem och låser in mig. Pratar högt framför spegeln och känner ett oemotståndligt sug efter att gå över till tanten (läs... janivet) och be henne skaffa sig en hobby. Dansa eller nåt som skulle få henne på bra humör.

Och kanske tala om för henne att det inte är enbart äldre människors privilegium att bli förbannade. Även vi kan bli det. Riktigt jävla skitarga kan vi bli och då är vi friska nog att göra annat än stå på en balkong och orera.

Sen så åt jag en smörgås och tänkte att tanten, hon är säkert ganska ensam. Innerst inne säkert hemskt ledsen för att den enda kontakt hon har med den yngre generation hon inte fattar sig på är när hon skriker åt dom från den gemensamma balkongen. Kanske är hennes enda vän den andra tanten som brukar stå på just den parkeringsplats jag försökte snyta åt mig. Kanske har denna andra tant hemskt ont i sina ben och måste ha nära från bilen.

Och så fick den där historien gå till historien.