Min träslöjdslärare är en bra människa på alla sätt. I går hade han till exempel svarvat ihop en exempelmortel för att jag skulle få se att det faktiskt finns på världskartan att man KAN svarva mortlar och inte skulle tappa modet när min mödosamt hopklistrade mahognyklump långsamt försvann upp i träflis utan att resterna på något sätt började likna ett tillredningsverktyg för pesto, gremolata eller tapenade.
Träslöjdsläraren är en god man. Inga förtryckartendenser alls.
Men när jag så stod där på egen hand och svarvade ändträ som om jag aldrig gjort annat eller i alla fall på bästa sätt enligt min förmåga så trampade han helt omedvetet foten i könsklaveret.
– Jaha. Du ser nog ut som en riktig karl när du står här och jobbar.
Sa han och tänkte säkert inte mer på det.
– Och det är bra eller?
Sa jag. Och kunde inte tänka på något annat på flera kvartar. Huvudet snurrade.
Försöker jag bevisa något där jag står och bänder med min mahognyklump?
Är det över huvud taget nödvändigt att kämpa emot den där typen av oskyldiga småkommentarer?
Varför står jag här och bryds av könsfrågor när träslöjdsläraren helt uppenbart inte över huvud taget låter sig bekommas av min småspydighet?
Finns det något genetiskt i att sköta en planhyvel/pelarborr/svarv?
Är jag otacksam som står här och rör upp mig när träslöjdsläraren faktiskt bara försökte ge mig en komplimang?
Och så den givna frågan. Varför i helv... ger jag mig på att försöka svarva ändträ första gången jag ska hantera en svarv?
