Vi ses rätt sällan jag och Maja men jag tror jag får kalla henne min kompis ändå. I fredags fick jag ta ut en sticka ur hennes finger utan att hon grät minsta lilla.
"Jag minns att du sa när hon var bebis att du inte klarade av barn förrän de var stora nog att vara folk och gick att snacka med", sa Sofia som är Majas mamma.
Det är helt sant. Spädbarn är i mina ögon mest till för sig själva och sin familj. Dom tillför liksom ingenting förutom att dom är söta och fina förstås men det behöver man bara konstatera en gång på en minut. Dessutom hävdar jag att det är med barn som med vuxna. Vissa passar man ihop med, andra inte.
När jag berättade för Maja att jag bor i ett annat land tittade hon stort på mig.
– Är ni fattiga där?
Frågade hon sen. Och så fick jag gå igenom allt som hon undrade om vi hade även här. Hundar. Träd. Väggar. Cyklar. Bajs. Mat. Tv. Lampor. Och så berättade jag vad vi har som inte finns i Sverige. Hemvete till exempel. Så kittlade hon mig under armarna och så fick jag låna ett hårspänne att hålla luggen med. Man kan liksom snacka med Maja nu. Vi funkar ihop.
Sen ville hon hellre somna i saccosäcken till "Myror i brallan".
