Nyårsafton är en svajig historia, tyngd av enorma förväntningar. I stället för att se klart på kvällen, en festkväll i slutet av december, ser vi den i förskott genom rosa filter och i efterhand genom ett grått. En snabb minnessondering och dessa hög- och lågvattenmärken dyker upp:
1. Det var i högstadiet, ett gråtigt nyår. Jag hade varit ihop sedan november eller om det var juli. En evinnerlig evighet med den tidens mått mätt. Nu fick det banne mig vara nog. Jag gjorde slut mitt på nyårsafton och ägnade, som vanligt de där mellanåren, kvällen åt att gå runtruntrunt i kvarteret Köpmansgatan, Torggatan, Nygatan, Strandgatan. På varje varv mötte jag mitt ex i snitt en gång och han föll i gråt. Igen. Herregud ja. Vi blev ihop igen på nyårsdagen.
2. Det var ... nåt år, ett riktigt bottenskrap, varför lägga det på minnet? Pojkvännen firade annorstädes och vi sågs framåt natten, nånstans i Stockholms innerstad. Mina glittrande skor hade gnuggat sår på hälsenorna, på tårna, på lilltåknölarna, på fotsulorna, på alla ställen där ett par glittriga remsandaletter använda under fel årstid överhuvudtaget kan gnugga hål. Taxikön var ingen taxikö utan ett taxi-gehenna. Jag fick promenera (läs: hasa mig genom snösörja) hem till Nacka, hängande på en sur pojkvän, med tårar och blod rinnande och sönderklippta skor.
3. Det var millennieskiftet, bästa nyåret. Min arbetsgivare fick storhetsvansinne, stängde krogen vi jobbade på och bjöd hundra anställda inklusive respektive på obegränsat med löjrom, hummer, gåslever och ostron. Jag sydde mig en långklänning och la i överdådet av med att peta klor – rakt på hummerstjärten bara. Efter huvudlöst mycket champagne missades hela tolvslaget men det var det värt.
Tricket är att dra ner förväntningarna. Skippa filtren, både det rosa och det grå. Om julen nu nödvändigt ska vara strålkastare på världens alla familjära dysfunktionaliteter så kunde väl nyårsafton få agera skavsårsplåstret man kan klistra över alltihop. En kväll att fira med vänner eller med grannarna eller på stadens gator, med Agnetha Sjödin eller med den senildementa Miss Sophy och hennes alkoholiserade betjänt James. Man borde kunna moffa in marulk, gammal risgrynsgröt eller ostbågar iklädd gala, sombrero eller onepiece med samma rätt. Inget tycke-synd-om eller avundsjuka.
Och ska man nu nödvändigt dra igång högtidligheten så kan man ju skåla in det nya året med att lova sig själv att inte heller nästa år behöver bli perfekt.
