Det pratades om trädgård och jag luftade mina visioner om ett alldeles eget land där bondbönor och polkabetor skulle frodas.
Där skulle jag luta mig på en grep i gryningen och se solen randas över Kalmarnäs i klänning och nervikta, snyggt dammiga prestigegummistövlar.
Det jag såg framför mig ska ärligt erkännas var mitt eget ansikte projicerat på Alys Fowler, författare till min senaste trädgårdsillusion ”Slow gardening”. Där kliver hon poetiskt (ja man kan kliva poetiskt) omkring i sina komposthögar med håret i slarvig knut och alldeles ultimat lyxdammiga gummistövlar.
”Sniglarna då?” Min skimrande drömbild skälver till. Vadå sniglar?
”Mördarsniglar! Vi försökte odla lite sallad förra sommaren och allt skövlades. Nu kör vi den amerikanska trädgårdsstilen, stor gräsmatta och grill”.
Bilden av gryningsljuset över Kalmarnäs skakar till men... Så här sent på seklet måste man ändå ha funnit bot mot de små bruna vandalerna.
En snabb googling ger tillhanda att man kan klippa av deras huvud, hälla kokande vatten över dem, förvandla dem till smetigt snigelmos medelst salt, svälta ihjäl dem med järnfosfat eller det allra senaste – elchocka dem till sälla jaktmarker.
Inte någonstans i ”Slow gardening” går Alys Fowler bärsärk mot bruna slemsäckar med medeltida strategier och elektricitet. Aldrig har det heller synts några halshuggna mollusker i tidningen Lantliv, språkröret för Alys och hennes hortonomiskt hjärntvättade lärljungar.
Gryningsljuset jag visualiserat förvandlas snabbt till en stekande sol under vilken jag tröstlöst hötter med saxen mot snigelhorder som klättrar upp över prestigestövelskaften för att äta upp mig när all späd ruccola tagit slut.
Alternativen är nu som jag ser det: a) att lägga asfalt på alltihop och lobba för billigare polkabetor i butik, b) stor gräsmatta och grill eller c) att hitta en realistisk trädgårdsbok. Som i detalj kan beskriva hur sniglarna planerar sitt världsherravälde och hur Kalmarnäs är platsen där allt ska börja.
