Och så var hälften av mitt yrkesverksamma liv reducerat till en samling plastbitar

Så hände det värsta. Ett lite snopet grönt blinkande var allt som mötte mig när jag försökte starta datorn en helt vanlig morgon för sisådär tre veckor sen.

Den gamla trotjänaren hade dött. Inget gick att rädda. Inte mina gamla arbetsansökningar från den deprimerande tiden efter journalistutbildningen i Stockholm. Femhundraförtisju stycken eller hur många de nu var. Inte den där sjukt pinsamt dåliga texten om erotisk mat från... usch jag kan inte säga mer om den. Inte ens den första krönika jag någonsin varit nöjd med. Själen hade redan lämnat min gamla maskin.

Datorn köpte jag begagnad av Johan Karrento för två år sen och som av en händelse eller något planerat av högre makt hade karln en annons på nästa gamla laptop i tidningen bara någon dag efter dödsbudet. Jag såg det som ett omen och köpte loss även denna istället för att gå till affären och handla en ny. Det här kan man diskutera slugheten i men nu är det liksom gjort. Ibland faller även jag för det som verkar förutbestämt.

Nu har jag alltså dator igen och kan återgå till att sporadiskt uppdatera min döende blogg tills Z kastar ut mig.

På bygget händer det mycket, bilder kommer och inflytt ska ske om cirka eller egentligen maximalt tre veckor. Jag har lärt mig vikten av att backupkopiera mitt liv. Jag har släppt taget om en hel drös gamla texter som förmodligen ändå gör sig bäst i ljuvt skimmer av glömska. Och om ödet vill så blir det Mac nästa gång. Johan Karrento har nämligen bytt plattform.