Jag kan inte hålla käft. Det är än en gång bevisat.
Scenario: Mediskurs, första keramikkvällen, lärar-Sonja avslöjar årets tema som är Ryssland. Det ska vara ryskt, det ska hållas utställning, keramiken har tilldelats ett specifikt mönster och varje elev förväntas kreera minst ett par tre föremål med detta mönster på.
Nu kunde man ju tänka sig att man kunde hålla käft, nicka bifall med tolerant min och vad tiden lider helt enkelt ignorera uppmaningen att "skapa" förutbestämda mönster på beställning av Medis. Men njet.
"Vadå, hur kan ni ta närmare 100 euro för en keramikkurs PLUS materialkostnad och sen kräva att vi ska tillverka föremål enligt era önskemål på er uppmaning?"
"Blir inte en utställning finare om var och en får skapa det den vill och inte tvingas likrikta sig med nån förproducerad krusidull tagen från en bild ur en bok?"
"Nänänänänänähhhähhnänänääää det blir inga beställningskrusiduller på Anna Karlssons keramikpottor, det kan ni bara glömma!"
Det är liksom fråga om en Mediskurs, inte Konstfack... men kanske finns där innerst inne i mig en viss ångest just för att det inte ÄR Konstfack. Det var ju en gång i tiden dit jag ville.
Kanske finns upprinnelsen till mitt kreativa patos i besvikelsen jag känner på mig själv för att jag inte gick den väg jag ville utan irrade runt i restaurangbranschen tills jag i misstag fann något annat kreativt att göra nämligen skriva.
Tove lovade dock att allt det här kommer att ändra sig bara jag blir 36. Några veckor kvar bara, sen ska jag alltså vara vuxen nog att veta when to shut the fuck up.
Och vem har sagt att en gammal tant inte kan få gå på Konstfack?
